Det sista inlägget. På riktigt

Det här är det sista inlägget i den här bloggen.
Ja, jag vet att jag har sagt det förrut, men nu menar jag det faktiskt. Det är dags att gå vidare.
Så hur avslutar man en egoblogg som inte handlar om en själv längre? Hur sammanfattar man i några ord hur livet varit och hur livet är nu?

Jag vet inte.

Men jag är gravid.

Duger det?

Det här är naturligtvis inte ett hejdå. Det finns en fortsättning. Någon annanstans där jag delar plats med engelsmannen och Sven som är mitt arbetsnamn på det hela. Här kan ni alltså läsa allt från början.

Tack för att ni varit med här fram tills nu.

Kollektiv väckning

Alldeles för tidigt gick brandlarmet på skolan. Vi var ungefär 7 av 35 elever som orkade oss ut på trappan.
I och med det förstod jag att eleverna här antingen är hörselskadade eller självmordsbenägna. Det är ju ett elände när man tänker på det. Att folk beter sig sådär. Ligga kvar i sängen när hela skolan står i brand. Nu var det inte någon brand på riktigt. Det var någon gammal kaffekokare som kokat ihop och kokat över. Ingen fara alls med andra ord. Men det där satte sin prägel på dagen skulle man kunna säga.
Inte nog med det, det har intervallsnöat idag också. Ja ibland tycks döden som en välkommen befrielse.

Lite skit här och där

Har haft en produktiv vecka. Det är visst sånt här man lär ungarna nu förtiden. Frågor på det?

Godmorgonhälsning i grönt linne med vita prickar på.

Här står jag en helt vanlig Tisdagsmorgon med svullna handleder och tjocka överarmar. Mina naglar ser välvårdade ut, men i själva verket är dom sköra som blädderblock. Min hud är torr som fnöske och rödprickig efter en natt med kräkningar och darrningar.

Min spegel är dessutom full med tandborstningsskvätt. Det blir så ibland. Jag orkar inte riktigt bry mig om smådetaljer. För trots blädderblock till naglar och svullna handleder och kräkningar om nätterna så börjar allt falla på plats.

Dessutom ska jag brodera hela dagen idag. Alltså precis HELA dagen. (Förrutom det lilla mötet med rektorn där jag och min partner i brott ska ställa skyhöga krav).

God dag.

Ilustrationer

Förra veckan inleddes med vår och solsken. Smält glas och metallbitar i en varm ugn. Broderistygn och självporträtt följt av en helg i vänners sällskap men i saknad av en arm att sova på.

Och mitt i allt hade vi grillpremiär i kyla och blåst.

Men inomhus kan man läsa sagor och tända tomtebloss i mörker. Och dansa sig knäsvag.

…eller sova sött.

Om veckan som gått

När jag var på den lokala matbutiken för någon dag sedan sålde de chokladkakor för 12,90 kr styck. De hade dessutom ett erbjudande om att man kunde få köpa två chokladkakor för 30 kr. Matte är en av mina svagaste sidor, men inte ens jag gick på den där.

Veckan har gått fort. Fortare än något annat. Och jag har massor av fina bilder att visa från veckan som gått så fort.
Men dom kommer någon annan gång. Klockan börjar närma sig midnatt och så här sent har jag inte varit vaken sen 1997 när dom sände Rederier-maraton på Svt.

God natt.

God morgon

Det här med att bli vuxen tar spontant alldeles för mycket tid från mitt bloggande.

Jag börjar fundera på om det verkligen var en så himla bra idé trots allt.

Att bli vuxen alltså. Inte att blogga.

På nya fötter

Det är vår i luften och solsmuts på marken. Jag tappar ständigt koncentrationen på saker och ting runtomkring. Men idag hände något underligt. Det kändes något i magen. Sådär pirrigt och lustigt. Och då kom jag på att det nog var glädje. Och lugn.

Tiden på skolan är snart slut och jag längtar efter så mycket mer än det här.
Jag tror jag är tillbaka på fötter igen.
Må det nu hålla i sig en liten stund till.

Ja.

Han frågade och jag svarade ja.

Hörru du…

Svår separationsångest och koncentrationssvårigheter gör att den här bloggen inte fungerar riktigt som den ska.
Men vi har ju hängt ihop i två år nu och vet ju att sånt här händer ibland. Det kommer stunder med jämna mellanrum då jag tvivlar lite på dig och ditt sätt att hantera våran relation. Och nej, jag menar inte att jag är den bästa på att plåstra ihop såren och få det att fungera igen.
Just nu är jag bara lite trött. Jag har mycket annat att tänka på.
Jag håller på att bli vuxen förstår du. Jag bryter mig fri från något och skapar mig något nytt. Något mycket finare. Och jag vill verkligen att du ska vara med på det, men kanske inte just nu. Låt mig få återkomma när det känns bra igen. När jag kan lita på att vi är ärliga mot varandra och när vi inte sliter så hårt på allt som är fint och kreativt.

Ikväll serverar dom dessutom korvlåda på skolan. Vore det inte fint att fokusera på den smaken istället för den här småsura som vi haft en tid nu?
Bra. Då säger vi så.
Vi ses snart.