Förändringarnas tid

Det är snart jul. Eller snart och snart. Det är väl en månad kvar eller så.
Ett av mina mest framstående karaktärsdrag är att sura över saker i förskott, så därför börjar jag sura nu.

Jag har gått från en pysslande julfascist till en vuxen julpessimist. Det första tecknet på att det blivit så var när jag övervägde att köpa färdiga julkort i år istället för att spendera timmar och hundratals kronor på att klippa och klistra ihop egna julkort som ändå aldrig blir så fina.
Det andra tecknet var när jag skulle fundera på julklappar och insåg att vi i min familj har slutat med julklappar. På riktigt.
Så det enda vi har kvar då är den förbannade tomtesamlingen som varje år ska upp, en julskinka och massor av rödbetssallad. Julen har helt enkelt blivit lite ångestladdad. Trots att familjens julfirande är extremt prestige- och kravlöst och lugnt och skönt. Fast det här blir ju första julen som jag är en av alla återvändare. Ombytta roller. Det kan bli väldigt intressant. Och förmodligen väldigt bra. Mamma har en förmåga att kunna göra allting bra. Är det en egenskap man föds med, eller kommer det till en när man skaffar barn?

 

Jag börjar ana att Torsdagar och jag har något att reda ut.

Jävla November. Jävla regn. Jävla Torsdag. Jävla sura blåbär i pajen. Ska det vara så svårt att söta bären litegrann innan dom serverar pajen? Fy fan alltså. Aldrig får man vara nöjd.
Och jävla jävla jävla sjukdom som vägrar lämna mig ifred. Cancerhosta hit och dit. Bakterier som inte vill försvinna. Febervärk i kroppen och en sån där skön känsla av total uppgivenhet.
Jävla höst helt enkelt. Jag är beredd att ge upp närsomhelst. Typ.

Kan vi inte vara schyssta mot varandra och utbyta tips? Ge mig ett par förslag på hur jag förgyller den här jävla tiden med något som känns vettigt och angeläget, så ger jag dig ett par tips på hur du lyckas få in ordet ”jävlar” så många gånger som möjligt i en enda meningsjävel.

Jag tänkte snabbt att den här febervärken kan misstas med jag-längtar-så-mycket-efter-någon-så-det-gör-ont-i-hela-kroppen-känsla. Efter ett snabbt övervägande insåg jag att så inte var fallet. Sånt är ju ändå bara hittepå och trams. Inte på riktigt. Intalar jag mig själv.

Förlorade försvarsmekanismer

Jag är tillräckligt gammal för att förstå att det som händer på film aldrig händer i verkligheten.
Jag råkar dessutom vara begåvad med den fina egenskapen som i folkmun kallas för cynism.
Detta betyder att jag alltså i grund och botten avskyr allt som har med tvåsamhet, partners, kärleksförklaringar och ödmjukhet i största allmänhet. Ja, i alla fall för det mesta. Det är klart det kommer dagar då jag förlorar min karaktär och faller in i ett jämmer och elände. Jag kan gnälla om min ensamhet och hytta med näven åt alla män i hela världen för att dom aldrig aldrig aldrig någonsin vill älska mig.
Men, jag står fortfarande fast vid mitt ord, att kärlek är för dom som inte vet bättre.

Tills något gör mig knäsvag. Nästan yr i knäna. Jag har svårt att stå upp. Jag har svårt att sitta ner. För i magen känns det likadant. Det gör nästan ont. Jag tror jag måste spy. Och jag kan inte sluta att le. Jag har ont i mina kinder. Det gör jävligt ont att gå runt och le hela tiden.
Något håller mig vaken om nätterna med sena tankar på sms. Något har dessutom fått mig att tappa koncentrationen. Jag har inte gjort någonting viktigt den här veckan. Jag sitter bara där. På en stol med benen dinglandes. Som en jävla tonårstjej.
Något är någon. Såklart.
Men vad vet jag. Det kanske är regnet. Novembermörkret. Något i luften som gör mig löjlig och tappar mina lagar och regler. Eller så har jag mött min överman. Ja när det gäller trams, dagdrömmar och kaffeluktande viskningar alltså.
Skratta ni om ni vill. Håna mig. Det är jag värd. Lägre än så här kommer nog Sandra ”Ensamhetens beskyddare” Michaelsson aldrig sjunka igen. Fy fan.

En flykt långt långt bort

Jag förstår att ni suttit och väntat med olidlig spänning på ett livstecken från mig.
Ni har såklart haft svårt att jobba, sova, äta, bajsa, hångla och ta tag i viktiga saker bara för att jag har tagit mig friheten att hålla käften i ett par dagar. Jag ber om ursäkt för detta. Eller nej, det gör jag inte. Men vi kan låtsas att jag gör det, så det blir lugnt på torpet.

Jag har tagit mig friheten att lämna Värmland för att spendera ett par dygn i den kungliga hvudstaden. Och trots regn, dimma och annat otyg är jag benägen att ändra min åsikt om Stockholm. Det är faktiskt inte en så vidrig stad trots allt. Den har sin charm. Jag börjar känna mig bekväm. Framförallt börjar jag kunna ta  mig fram där utan karta, kompass och pannlampa. Det underlättar faktiskt en del.

Om jag skulle sammanfatta Stockholmsdagarna skulle jag använda mig av några ord. Inte för många eller stora och inte för målande. Men några stycken som kanske kan stilla en liten nyfikenhet och väcka en annan.
Chockerande, Omskakande, Fascinerande, Förlösande, Smärtsam och Fin. Fin så fin så fin.
Det var väl inte så stora ord?
Känner vi oss nöjda nu? Mer får ni inte. Kanske en annan dag. Nu ska jag sova. Och vakna på ett jävligt bra humör.

God natt

 

Svordomssymfoni. Och Torsdag.

En bra start på dagen är grunden för ett fortsatt gott leverne under dygnets resterande vakna timmar.
Synd bara att jag imorse vaknade och sträckte lite extra på mig. Nöjd. Jävligt nöjd. Jag tänkte att det var Fredag. Vilket skulle innebära pizza och öl. Folköl på folkölskolan.
Jag nynnade på världens bästa textrad: ”Spela freestyle med fräck musik” och satte igång radion. Där fick jag veta att det var Torsdag. Inget annat än torsdag. Jävla helvetes torsdag. Jag hatar ju torsdagar. Visst har jag nämnt det förrut? Jävla torsdag och jävla soppa.

Och jävla, jävla, jävla, jävla spindel som låg på skrivbordet när jag kom hem. Stor som fan, vilket resulterade i snabb hyperventilering och något som lät som ett tyskt flygalarm i några minuter. När jag senare tog mig samman för att eliminera fanskapet med en stulen tidning om konsthantverk så visade sig spindeln vara det där gröna (stjälken?) från en kvisttomat. Men jag slog ändå. Hårt och dödande.

Och här sitter jag nu. Rastlös. Trots stereosnusande och pubertetsdunkadunka i form av Placebo. Vad gör ni?

Elefant-Hasse och jag

Jag satt nyss och skrev ett jävla långt blogginlägg om mina låtsasvänner Elefant-Hasse, Rut och Krabban. Det gick så långt att jag fantiserade ihop att jag och Elefant-Hasse hade någon slags kärleksrelation. Jag inbillade mig att vi sjöng Morrissey låtar, snusade lössnus och drack kaffekask ihop mest hela tiden. Och lite portvin då och då.
Jag beskrev hur jag brukade sparka honom på smalbenen, först det högra och sedan det vänstra, som en jävla ninja. Och hur han då brukade jaga mig i korridorna med ett jävla tjutande. Men jag är för snabb för honom. Han hinner aldrig ikapp mig.
Jag låtsades att vi åt knäckebröd ihop och att han brukar luta sin rynkiga och sträva haka mot min axel ibland. Eller att han brukar handla tamponger och choklad åt mig när jag är sådär jävla grinig och livsfarlig.

Jag raderade det inlägget. Det var helt enkelt en vild fantasi som spårade ur.
Jag ber om ursäkt för det.
Imorgon är det jag som går fram till Elefant-Hasse och förklarar för honom att det fan får vara slut på det här spelet nu. Det är över.
Jag kan motivera det hela med att det umgås med honom är som att upptäcka avföring på händerna efter ett toalettbesök fast man har tvättat sig med lösningsmedel och rotborste.

Brott och straff

Jag bestämde mig för att sätta ett internetförbud efter 23:00. Då ska jag ligga i sängen och läsa en av alla dom där böckerna jag vill läsa men aldrig hinner läsa eftersom jag sitter framför datorn hela nätterna.
Nu sitter jag och tröstäter müsli direkt ur paketet framför datorn. Jag stirrar på klockan och ser den slå om till 01:22.
Jag känner mig besegrad och besviken.
Jag är våt, undernärd och förnedrad.
Jag inser att jag är vuxen nu.
Att jag måste agera vuxet.
Men jag vill inte vara vuxen.
Det är borgarnas fel.
Allt är borgarnas fel.

Imorgon börjar internetförbudet. Okej?

När beslutsångesten kom till Årjäng

Var på Konsum och handlade förut, inga mängder, bara lite färskvaror och krafs. När jag kom hem och skulle packa upp varorna så blev jag lite paff. Ur min matkasse hoppade plötsligt Adam Alsing upp. Ni vet den där jävla sk Tv-4profilen och radiokillen. Jag blev inte bara paff utan även förbannad, gillar inte karln över huvud taget. Kollade kvittot för att försäkra mig om att jag inte köpt någon jävla Adam Alsing.
Snus 38.00
Morötter 6.90
Adam Alsing *.**
Yes 44.90

Jodå, visst hade jag köpt Adam Alsing, eller ja, köpt och köpt. De hade ju inte tagit betalt för honom. Ringde Konsum för att reda ut missförståndet med butikschefen. Enligt honom hade Tv-4 skickat honom fel förra veckan. Han skulle till någon jävla småstad och mucka gräl men hamnade tydligen på Konsum. Enligt butikschefen ville inte Tv-4 ha honom tillbaka. Och Konsum hade nu tröttnat på att ha Adam Alsing springandes omkring i butiken för att göra pinsamma tv-galor. Det verkar ju vara det enda karln är kapabel till. Så nu menade butikschefen att Adam Alsing var mitt ansvar – ”Vi orkar inte se det där jävla mongot längre” Därför hade de lagt honom i min matkasse.
Jag har nu två alternativ:
Alt. 1 – Adoptera Adam Alsing
Alt. 2 – Slå ihjäl Adam Alsing

Det är lite knivig situation tycker jag. Inte riktigt redo för ett adoptivbarn, och slår jag ihjäl honom så kommer jag nog drabbas av nervöst samvetskval. Just nu sitter han och spelar Tv-spel. Tjatar ändå maniskt om galaklädsel och tacktal.
Jävla cp-unge.
Hör jag ett ord till om en tv-gala  klubbar jag ihjäl honom. Men jag måste sova på saken. Orkar inte fatta beslut nu.

Insiktsfullt

Man vet att man
1. pratar om sin avföring alldeles för ofta 2. har kommit sina kurskamrater väldigt nära när man får en så här fin lapp direkt på morgonen.

Gör om gör rätt

Inledde dagen med en lyxig lördagsfrukost, knäckebröd och kranvatten. Jag tycker att det är viktigt att det känns att det fan är helg. Att man gör något utöver det vanliga. Lördagen fortsatte med lyxigheter på årtusendets sämsta second hand butik i Årjäng. Nu är det pingstkyrkan som driver den. Man ska inte vara dum mot dom små stackarna. Men ett par finare saker skulle dom behöva för att få den butiken att gå runt om man säger så. Där fyndade jag absolut ingenting. Jag är för snål för sådant numera. Snål och jävligt trött.
Trött för att jag är uppe till halv sex på mornarna och tycker att det är lagomt med fyra-fem timmar sömn. Jävla helg.
Ge mig tillbaka min vardag!