Helgen som gick

Jag sov. Åt frukots i sängen. Sov. Tittade på vårblommor. Sov. Visade engelsmannen mitt Värmland. Sov. Bestämde mig för att sluta snusa.
Men framförallt sov jag.

Nikotinfri dag 2

Försöker sluta snusa.
Beräknad överlevnadschans:8,3%

Paus

Det finns något så skört och sårbart att leva utanför verkligheten. Det är nästan smärtsamt att slippa ta ansvar för något annat än att sova, vakna och väcka kreativiteten.
Helt plötsligt inser man vad man försakar. Vänner. Familj. Närhet.

En gång i tiden ringde jag alla. I tid och otid.
Numera ringer jag aldrig. Inte någon. Inte ens engelsmannen.
Kanske för att allt utanför den här skolan känns overkligt. Men det är allt utanför den här skolan som är verkligt. På riktigt.
Här är det bara lek och flams. Det är bekvämt och mysigt. Men det är inte riktigt samma sak som att leva.
Därför blir det värre när jag saknar alla så mycket. Så obeskrivligt mycket.
Jag saknar allt. Och det är definitivt på riktigt.

Ny mobilmodell

I snart två veckor har jag sysselsatt mig med ull. Färgad ull. Ofärgad ull. Ull med bajs kvar. Ull som inte riktigt är så fin. Och ull som är dyrare än guld. Nästan.
Jag tänkte att jag skulle välkomna det senaste tillskottet i barnbarnskaran till världen med monster i ull. Hade jag varit en bebis hade jag älskat att få små monster i ull.
Nu i efterhand vill jag behålla den här bebis-nobilen för mig själv. Eller så måste jag skaffa en bunt barn fort som attan så att ingen kan ifrågasätta varför jag har en sån här hängandes i taket.

Gårdagen. Bildligt talat.

Förmiddagsfika. Frukt och muffins. Måndagsmöte. Kallt kaffe. Sockerchock. Ja ni vet vanlig Måndagskänsla.

Lunch: Brunsås och apelsinklyftor. Saltade rikligt för att kompensera den tidigare sockerchocken med någon slags saltchock.

Middag: Apelsinjävel igen. Byggde ett torn. Inget märkvärdigt torn men ändå ett torn som tilltalade mig och mina kamrater.

Men Mathilda den jävla skrytgrabben skulle visst göra ett ännu större och ett ännu finare torn. Dumjävel.

Roade mig kungligt resten av kvällen. Med några knappar i ett snöre. Ja det är så vi får roa oss på landsygden.

Ansvarsfördelning

Jag är så trött på Måndagar. På riktigt. Och inte på ett bra sätt alls.
Jag tänker lägga allt ansvar för dåligt-måndags-humör på borgarna. Och Adam Alsing.

Värmländsk kaviar

Jag har varit i Stockholm.
Jag ställde till med lite bråk, det är ju sådant man gör i huvudstäder.
Jag åt libaneisk plockmat och spatserade omrking på något slags museum och trodde jag var lite bättre än alla andra.
Jag har försökt spela en omgång alfapet på två språk.
Jag har snokat i en låda som jag inte borde snokat i.
Jag har haft svårt att motivera mig själv att återvända till internatet.

Men jag återvände. Nu ska jag duscha bort saknad, skam, fotodör och dåligt samvete gällande världssvälten.
Sen ska jag äta en kaviarmacka och dricka läsk till. Det är sånt man gör på landsbygden.

Hej igen Årjäng!

Internatproblem #1

Jag måste verkligen gå på toa. Det finns snart ingenting jag kan göra för att hålla emot naturens lagar.
Men där ute bland toaletterna har städpersonalen syjunta av något slag. Det skvallras och skuras bort bajsränder.
Om dom bara kunde göra det lite lite fortare, tack.

I skrivande stund…

….bråkar jag och engelsmannen om att band faktiskt inte alls är särskilt bra på festival. Han sa något om att band visst är bra på festival och det var då helvetet bröt ut. Jag blev helt vansinnig. Skrek och drog ihåret. Slog näven i bordet och försökte förklara att han har FEL. Fel fel fel.
Engelsmän har bevisligen haft fel tidigare i historien, men han verkar inte rikigt förstå att historien upprepar sig.

Såpbubblor

Man vet att man lever i någon slags bubbla där den riktiga verkligheten inte riktigt når in när man glömt bort hur allt känns.
Eller att man börjar sakna dom små ovesäntliga sakerna. Som att städa sin egen toalett. Eller laga sin egen lunch. Eller tänka på att byta lampa i köket.
Eller köpa disktrasor.
Ni vet sånt där som alla ni andra hatar och inte lägger större notis på. Men som jag längtar efter.

Men jag misströstar inte.
Det finns en nedräknare som berättar hur många dagar och timmar det är kvar på folkhögskolelivet.