Den glada tjejen om den långa helgen

Så här såg en glad tjej ut på Arvikafestivalen i Fredags. Sådär såg hela helgen ut faktiskt för att vara helt ärlig.
Ta två dygn, slå ihop dom utan någon vettig sömn där emellan, blanda in omänskliga mängder alkohol, Arvikafestivalen, kyssar i nacken, Depeche Mode, en båtresa med kollegor, 10 liter vin, dalälven, saknaden av kyssar i nacken och några minnesluckor så har ni helgen som gått.

I Söndags låg jag orörlig i min säng med en kropp som skakade, en hals som sved, en röst som inte höll och en värk i huvudet som aldrig gick över.

Idag mår jag inte mycket bättre. Lite feber. En röst som fortfarande inte håller. Smärta. Men framförallt en fruktansvärd ångest. Mina tre semesterveckor är över och jag är tillbaka på jobbet igen. Som om ingenting har hänt.  

Ha tålamod mina vänner. Fler bilder kommer snart. När man minst anar det.

 

Ursäkta röran…

…men jag bygger faktiskt om.

Jag tröttnade på blått. Jag tröttnade på en hel del faktiskt och gjorde om lite. Men det är en pågående process. Så ha lite tålamod med mig.

Nattlig rapport från den varmaste lägenheten på Kungsholmen

När jag kom till Stockholm idag trodde jag att jag antingen skulle dö, eventuellt döda någon annan som straff för denna oerhört vidriga värme. Men än så länge har inget blod gått till spillo. Jag och Helena har spenderat kvällen i nyttighetens anda med både sallad och fruktkalas. Ja jag vet, det låter lite vidrigt….men vad gör man inte för att få kompisar. Helena har dessutom bjudit på en hostmeducin som verkar vara sänt direkt från gud. Säljs receptfritt på apoteket tydligen. Jag är besviken över att jag aldrig hört talas om dundermedicinen Bisolvon förrut. Vad har jag haft för barndom egentligen? Mamma säger ju att om vi andas själv är allt lugnt. Och om vi har lite svårt att andas säger hon snabbt att lite frisk luft har ingen dött av. Så är hon min mamma. Öm och moderlig.

Klockan närmar sig halv två snåret och vi (jag och Helena) har precis gått och lagt oss. Panik och ångest lägger sig som ett täcke över oss och försöker vagga in oss i tanken att vi ska upp 07.00 imorgon bitti. Vad har vi gett oss in på egentligen? Hur mycket är jag egentligen beredd att offra för världens bästa band? Tydligen en hel del sömn.

Hej och hå – Hejdå

Nu sätter jag på mig mina skor med fotriktig sula framför svalkande ballerinaskor.
Idag – Stockholm.
Fredag – Arvika.
Lördag – Avesta.
Söndag – utmattad.

Om skivan som blev så viktig och bandet som blev dom bästa

Jag minns en kväll när min storebror kom hem med en skiva som han skulle ge sin dåvarande flickvän Johanna i present. Innan han slog in skivan i fint papper plockade han ur den försiktigt ur sitt fodral och spelade sedan in den på kassettband så han själv kunde lyssna på den och verka världsvan, utan att för den delen behöva köpa den åt sig själv.

Det där kassettbandet lånade jag en gång och tog med mig på klassresa. Jag minns att jag lyssnade på dom där låtarna, melodierna, den där rösten, texterna som jag inte riktigt förstod. Och jag älskade det. Inte till en början. Men jag tvingade mig att älska det. Jag tänkte att om jag någon gång ska bli tuff så var det här det enda sättet. Att lyssna på Depeche Mode utan att egentligen ha en aning om vilka Depeche Mode är. Tuff blev jag. Enligt mig själv i alla fall. Hela mellanstadiet gick jag runt i min tuffbubbla och älskade Depeche Mode över allt annat. Den där skivan blev det viktigaste och största som hänt mig.  Jag smyglyssnade på min brors andra synthskivor, men inget, absolut inget var lika bra som Depeche Mode. Det var först när jag gick i sexan som jag träffade andra som lyssnade på synth. Det var också då jag insåg att det inte alls var så tufft att lyssna på synth. Det var bara töntarna som lyssnade på synth. Därför började jag lyssna på punk och inbillade mig att jag var ännu tuffare och tyckte att punk var fantastiskt bra. Tills jag insåg att jag inte kunde leva utan Depeche Mode. Töntigt eller inte. Jag är trots allt töntighet personifierad.

Och trots förkylningar, onda halsar, sönderbränd hud och annat som eventuellt kan hindra mig så åker jag omvägar och långvägar imorgon. Och trots att jag egentligen borde lägga mina pengar på något mycket vettigare än dyra tågbiljetter, dyra festivalbiljetter och onödig öl så åker jag. Fast ingenting kan vara onödigt när det kommer till Depeche Mode. På Fredag spelar dom på Arvikafestivalen. Och jag kommer efter mycket om och men vara där. Tillsammans med Helena. Och jag kommer vara den gladaste (och fattigaste) tjejen man kan finna i dom värmländska skogarna just då. För jag skulle kunna skriva tusentals ord och stolt visa upp min töntighet i all evighet för deras skull. Löjligt. Men mycket bra.

The Bottom Line – Depeche Mode

Ett ögonblick Michaelsson…

…som sitter inomhus en sån här härlig sommarkväll. Vad sysselsätter du dig med?
Ja, den här värmen dödar mig långsamt. Jag kan inte längre se det positiva i att tvingas gå barbent, bararmad och med en ständig kladdig hinna på huden. För att vara helt ärlig så avskyr jag det faktiskt. Så istället sitter jag inne med datorn i knät. Fast det blir ju också rätt varmt. Då läser jag tonårsböcker om vampyrer och varulvar istället.

Det är din sista semestervecka nu. Hur känns det?
Det känns rätt bra faktiskt. Jag märker hur jag börjar bli löjligt rastlös. Det är nästan så att jag skulle kunna påstå att jag längtar tillbaka till jobbet. Fast bara nästan.

Det låter ju helt sjukt. Att längta efter jobbet när det är underbart väder ute och du är helt ledig.
Ja, må så vara. Men jag känner mig för osocial för att träffa någon. Och dom jag vill träffa är upptagna med annat hela tiden. Så jag får roa mig själv helt enkelt. Och det tröttnar jag på ganska lätt.

Om vi ska vara ärliga för en stund nu, hur mår du egentligen?
Med handen på hjärtat så är jag inte riktigt på topp. Det är svårt att sätta fingret på det men allt löser sig nog med lite våld, vilja och vaselin.

Kan det vara så enkelt att du har tröttnat?
Ja så kan det kanske vara.

Slutligen, vad önskar du dig mest av allt just nu?
Att växthuseffekten kunde sluta vara så effektiv.

Peace&Love 2009

Jag minns hur Frida Hyvönen inledde festivalen med att ge mig tuttfräs. Jag minns The Coffinshakers underbara spelning. Jag minns mitt leende och ständigt klappande med händerna när Fatboy spelade. Jag minns hur Lars Winnerbäck fick mig att gå hem. Jag minns hur solen hettade. Jag minns hur fötterna värkte. Jag minns beskedet om Michael Jacksons död. Jag minns Moneybrother som skickade runt en gästbok i publiken. Jag minns hur Faith no more avslutade festivalen med att vara festivalens bästa band. Jag minns Peace&Love 2009 som något fint, varmt och bra.

Ännu fler bilder kan ni titta på här.

Hälsningar från en tokladdad tjej med rosett i håret

Nu har jag packat om min väska. Jag är förberred på regn, diarré, magsår, värmebölja och armsvett. Jag är berred på kollektiv, griniga mornar, långa nätter och fantastiskt bra musik. Nu flyttar jag till Borlänge och tänker inte lämna staden förräns Peace&Love-festivalen är över. Nu jävlar Svante!

Bildvisning

Dagarna och midsommar på Öland firades ungefär så här. Fler bilder (inte alla 500 dock) kan ni kika på här.

Syskonen Tüff

Min lillebror alltså. Han ser så jävla hård ut. Han verkar så ond. Elak. Arg. Framförallt kan man tro att han är true. True Black Metal alltså. Fast jag vet att han lyssnar på Morrissey, jag vet att han hatar ost, jag vet att han skrattar hejdlöst åt Ronny&Ragge. Så jävla tuff är han alltså inte. Fast han spelar rätt tuff musik. Säger dom. Jag vet inte. Men min lillebror alltså. Står och pekar finger åt kameran. Det skulle varken jag eller min storebror få för oss att göra. Aldrig.