Archive for oktober, 2009

Den gamla hemstaden sviker aldrig

Jag läser på Expressen att Falun fortsätter att hamna i rubrikerna.

Det känns skönt att Falun håller ställningarna.

Falun
Den här skulle lika gärna kunna handla om vem som helst efter en utekväll i Falun. Precis vem som helst. Ingen särskild jag tänker på. Bara, vem som helst. Men i Falun.

Twittra

Och den här handlar såklart om Blondinfeffe. Men han har ju flytt till okänd destination. Och han finns ju på obscent många videoklipp här.

Feffe

30 oktober 2009 at 00:12 Lämna en kommentar

Vahetterre….

När jag ändå var igång klippte jag luggen som för en stund sedan var alldeles för lång och sned. Nu däremot är den alldeles för kort och kantig. Fan!

29 oktober 2009 at 22:03 Lämna en kommentar

Sandra + gäst står det nu på internatlistan

Ja tydligen slog mirakelmedicinen till ändå. Jag insåg att jag nog mår lite bättre när jag stod med en jävla ansiktsmask i ansiktet och rakade benen samtidigt. Jag får ju besök i helgen. Ja, det är ju ett jävligt dåligt tillfälle. I know. Men vad ska jag göra? Biljetterna bokades ju innan Gud bestämde sig för att leka liv och död med mig. Och om jag mår tillräckligt bra för att raka mina ben, mår jag tillräckligt bra för att få besök.

App app app, behärska er nu. Förvänta er inget smaskigt eller storslaget bara för att jag använder rakade ben och besök i samma mening. Det handlar snarare om gästfrihet. Han kanske är pälsallergiker eller något. Det vore ju väldigt otacksamt då om mina ben skulle framkalla en astmatisk chock.  Det fina med besöket är att könsrollerna är fördelade perfekt. Jag rakar benen och dammsuger rummet, han har packat med sig en mexikansk brottarmask och öl. Ölen är till honom förstås. Jag får ju inte dricka alkohol *skakar min pencillinburk som en påminnelse*
I och med att könsrollerna redan är ordnade finns det en viss risk att jag kommer ge honom en smäll på käften om han börjar kaxa upp sig. Eller när han börjar är kanske bättre formulerat. Stockholmare har ju en förmåga att vara en aaaaningens fina i kanten.

 

29 oktober 2009 at 18:53 Lämna en kommentar

En sanning bland så många andra

Om någon kunde vara så gullig och köpa den där boken till mig. Ni vet den där ”Så tar du livet av dig på ett snabbt och empatiskt sätt”.
Jag är nämligen inte alls främmande för tanken att avsluta mitt lidande från och med nu.
Så här sjuk, och nu är jag faktiskt ärlig, utan några hypokondrifasoner och ironi, har jag aldrig i hela mitt liv varit.
Den ständiga känslan av smärta, illamående och ett totalt jävla mörker gör mig nästan galen.
Bitvis lurar kroppen mig, får mig att tro att jag mår bra och att jag kommer klara mig genom den här fasansfulla perioden. Ända tills jag överrumplas om och om igen av den här ständigt höga febern och den ständiga smärtan överallt i hela kroppen.
Det går ju inte att sova heller när man bara ligger och krampar och svettas, alternativt fryser trots att man har tre lager av allt på sig.
Idag sov jag 3 timmar på förmiddagen, det är nog den mest sammanhållna sömnen jag haft sedan i Lördags. All annan sömn kommer bara av ren utmattning, och varar på sin höjd en timme.

Fuck you bakterier.

28 oktober 2009 at 16:35 Lämna en kommentar

Sjukdag #9

Vaknade imorse med den distinkta känslan av att världen är en tarmkanal och att jag är ett sönderstampat vingummi på genomresa.

28 oktober 2009 at 07:41 1 kommentar

Här bor inte fashion. Men en bakteriehärd.

Jag fick åka akut till vårdcentralen i Årjäng. Akut och akut. Jag bokade en akuttid. Hela konceptet är ju förbannat konstigt.
Nåja. Väl där vägrade sköterskan hälsa på mig. Hon stod på 3 meters avstånd och skrev ner mina uppgifter. Hon såg rädd ut. Såg på mig med en anklagande blick. Hon visade in mig i ett rum gömt från alla andra. Läkaren kom in. Han var blek. Så blek att hans hud smälte ihop med ögonvitan. Det enda man såg var stora mörka pupiller i ett hav av mjölk. Han tog mig i hand. Men med handskar på. Han bröt på ryska. Eller estniska. Eller polska kanske. En brytning som till en början var charmig. Han slet upp min tröja. Lyssnade på mina andetag. Bad mig dra djupa andetag. Men jag får så ont när jag andas så djupt. Jag började gråta. För det gjorde så ont. Han tröstade inte. Jag fick feberfrossa. Och han skickade mig till laboratoriet. Blodprov. Sköterskan stack en nål i min arm, såg senare vilka prover hon skulle ta. Då fick jag hennes anklagande och rädda blick. Jag visades till ett tomt rum igen. Tyst. Tomt. Med feberfrossa.

Efter en timme i min ensamhet fick jag sätta mig i väntrummet bland alla andra. Då förstod jag att faran var över. Det är i alla fall inte svininfluensan tänkte. Tack som fan. Tack på riktigt.
Läkaren hämtade mig igen. Slet upp min tröja. Lyssnade på mina andetag igen. Mumlade för sig själv. Tittade på mina provresultat. Mumlade igen. Förklarade att jag hade en bakterie. Inte en vanlig. En ovanlig alltså. Som bor i mina lungor. Han tog på mitt högra bröst och sa att om man lyssnar noga kan man höra den. Jag ville inte lyssna. Jag fick medicin utskriven och bunt med goda råd. Och efter två av dom tabletterna har febern äntligen försvunnit. För första gången på 3 dygn. Jag som glömt bort hur det kändes att leva utan feber. Jag måste säga att jag gillar det här bättre. Lite svettig. Och yr. Men ingen feberjävel som får mig att tro att jag ligger inför döden.

 

27 oktober 2009 at 15:07 1 kommentar

Som en återvinningsstation

Skön ny vecka kan man tycka. Men icke. Det senaste dygnet återvände min feberyra på en vit häst och har förstört ännu en vecka för mig. 
Ful, äcklig och jävligt klängig var febern den här gången. Hade nog biffat till sig lite också.
Jag har legat och frossat tills jag tappade andan, jag trodde att mina fingrar och tår skulle ramla av i vilken sekund som helst eftersom jag trodde det var minusgrader. När jag kollade termometern visade det sig att jag hade 40 grader. Igen. I min kropp alltså.
Nu svettas jag istället. Ofantliga mängder. Om jag samlar upp all min svett skulle man kunna använda den vätskan till att driva ett vattenverk för ett mindre land. Ungefär.

Och anledningen till att jag vet att jag är sjuk på rikigt den här gången är för att mamma och pappa har åkt till Brasilien. Så jävla långt bort.
Varje gång dom åker långt bort, (Jämtland, 50 mil är också långt bort) insjuknar jag i någon slags influensa. Det slår aldrig fel.
Och mamma ringer med jämna mellanrum med oroliga frågor och goda råd.
Nu är hon på andra sidan jorden. Omedveten om att hennes dotter ligger inför döden.

Inatt när jag trodde att jag flämtade efter mina sista andetag och insåg att om jag hamnar på Karlstad Lasarett så har jag inte någon anhörig i närheten. Förrutom min farfars lite lätt förvirrade bror som jag nu inte har träffat på 6-7 år. Vilket öde. Vilket uselt jävla öde. Dö i sin ensamhet i Värmland. Jaja, man kan väl vara med om värre saker såklart, men just nu spelar in det riktigt någon roll.

Skönt. Febern har sjunkit till 39,2. Vilken jävla tur jag har idag då.

26 oktober 2009 at 06:55 Lämna en kommentar

Äldre inlägg


Michaelssons Twitter

Snabbfakta

Jag inbillar mig att jag är bitterljuv och extravagant. Jag är i vilket fall som helst oerhört tveksam till livet, tillika känslomässigt störd. Utöver dessa defekter bor det en hel del trams här.
oktober 2009
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Mest klickade

  • Inget
stats for wordpress