Ett minne från en tid då allt kretsade kring ett och samma hörn

Det är lite av en höstnatt och det blåser ute. Som det gjorde för några år sedan när jag satt vid en bardisk och jag försöke vara sådär trevlig mot mina vänner som det förväntas av mig. Men jag avbröt alltid samtalen med att skicka sms till dig. Jag skickade kanske 200 sms till dig den där kvällen. Och sedan slog klockan 02:00 och jag kastades ut. Jag ringde till dig och överröstade vinden. Skrek att jag inte vill gå hem till mig. Låt mig få sova hos dig. Så du mötte mig. Vi hade ett jävla paraply. För nog fan regnade det samtidigt. Vi kunde ha gått lugnt och sakta hem. Hållit i handen. Men vi började springa. Och vi sprang. Och du sprang mycket fortare än mig. Atletiska jävel. Och när vi kom till parken ville jag sparka undan benen på dig i någon slags barnslig prestige. Men jag hann inte eftersom du låg före. Och när jag kom hem stod du vid porten och log. Det rann nog svett och saliv från mitt ansikte. Men det gjorde tydligen inget. Nu går vi upp, sa du. Och det gjorde vi. Vi drack en öl. Och jag böjde mig fram mot dig eftersom jag trodde du ville ge mig en kyss. På kinden kanske. Men istället gav du mig en stadig och lång rap i örat. Alltid så charmig. Det är du.

Du tänker nog inte på den händelsen när du hör vinden. Det gör egentligen inte jag heller. Men det slog mig bara. Och nu slog det mig att jag borde sova. Allt slår så hårt.

Annonser