Om skivan som blev så viktig och bandet som blev dom bästa

01 juli 2009 at 17:03 1 kommentar

Jag minns en kväll när min storebror kom hem med en skiva som han skulle ge sin dåvarande flickvän Johanna i present. Innan han slog in skivan i fint papper plockade han ur den försiktigt ur sitt fodral och spelade sedan in den på kassettband så han själv kunde lyssna på den och verka världsvan, utan att för den delen behöva köpa den åt sig själv.

Det där kassettbandet lånade jag en gång och tog med mig på klassresa. Jag minns att jag lyssnade på dom där låtarna, melodierna, den där rösten, texterna som jag inte riktigt förstod. Och jag älskade det. Inte till en början. Men jag tvingade mig att älska det. Jag tänkte att om jag någon gång ska bli tuff så var det här det enda sättet. Att lyssna på Depeche Mode utan att egentligen ha en aning om vilka Depeche Mode är. Tuff blev jag. Enligt mig själv i alla fall. Hela mellanstadiet gick jag runt i min tuffbubbla och älskade Depeche Mode över allt annat. Den där skivan blev det viktigaste och största som hänt mig.  Jag smyglyssnade på min brors andra synthskivor, men inget, absolut inget var lika bra som Depeche Mode. Det var först när jag gick i sexan som jag träffade andra som lyssnade på synth. Det var också då jag insåg att det inte alls var så tufft att lyssna på synth. Det var bara töntarna som lyssnade på synth. Därför började jag lyssna på punk och inbillade mig att jag var ännu tuffare och tyckte att punk var fantastiskt bra. Tills jag insåg att jag inte kunde leva utan Depeche Mode. Töntigt eller inte. Jag är trots allt töntighet personifierad.

Och trots förkylningar, onda halsar, sönderbränd hud och annat som eventuellt kan hindra mig så åker jag omvägar och långvägar imorgon. Och trots att jag egentligen borde lägga mina pengar på något mycket vettigare än dyra tågbiljetter, dyra festivalbiljetter och onödig öl så åker jag. Fast ingenting kan vara onödigt när det kommer till Depeche Mode. På Fredag spelar dom på Arvikafestivalen. Och jag kommer efter mycket om och men vara där. Tillsammans med Helena. Och jag kommer vara den gladaste (och fattigaste) tjejen man kan finna i dom värmländska skogarna just då. För jag skulle kunna skriva tusentals ord och stolt visa upp min töntighet i all evighet för deras skull. Löjligt. Men mycket bra.

The Bottom Line – Depeche Mode

Annonser

Entry filed under: Allmänt.

Ett ögonblick Michaelsson… Hej och hå – Hejdå

1 kommentar Add your own

  • 1. Zelda  |  02 juli 2009 kl. 13:00

    Du är fin.
    Det kommer bli skitbra.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Michaelssons Twitter

Snabbfakta

Jag inbillar mig att jag är bitterljuv och extravagant. Jag är i vilket fall som helst oerhört tveksam till livet, tillika känslomässigt störd. Utöver dessa defekter bor det en hel del trams här.
juli 2009
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Mest klickade

  • Inget
stats for wordpress

%d bloggare gillar detta: