Michaelsson blir en musiknörd ut i fingerspetsarna och tråkar ut er med synthtrams

Här sitter jag mitt i natten och lyssnar på Depeche Modes nya skiva ”Sounds of the Universe”. Storebror spelade den för mig när jag hälsade på honom senast. Då tyckte jag det lät sådär när det spelades i bakgrunden. Nu när jag lyssnar mer nyktert förstår jag vad dom är ute efter. Och dom lyckas väl sådär. Den är inte så bättre bara för det, trots att jag så gärna ville att den skulle vara som ett knytnävsslag i magen. Sådär hårt och träffande.
Jag läste en intervju med Depeche Mode där dom berättade att dom har köpt in alla gamla synthar och andra instrument dom hade då, för nästan 30 år sedan och återanvänder dom nu. Helt plötsligt blir skivan lite bättre bara med den informationen.

Nu har jag tydligen självutnämt mig själv igen till en musikkännare helt plötsligt. Och bara därför vågar jag påstå att Depeche faktiskt är på rätt spår. Och jag förstår verkligen vad dom är ute efter. Det är bara det att det inte riktigt når ända fram. Det är oerhört bra sound och fantatiska små ljudeffekter lite varstans. Men resultatet blir som ett intetsägande sorl. Fast Martin L. Gore har väl alltid varit så genuint bra på melodier som träffar hjärtat på en gång. Ironiskt nog verkar han sjunga på de allra bästa låtarna med just dom allra bästa melodierna. Likaså på den här skivan. Låten ”Jezebel” är tråkigt nog en av mina favoritlåtar på skivan. Lyssna på den vettja.

Annonser