Till allt kvinnfolk

Tack vara våra mammor och mormödrar har vi lyckats ta på oss en roll som den duktiga flickan vi måste vara jämt och ständigt. Att vi alltid måste göra något bra, något vi kan känna oss stolta över, eller något som gör någon annan glad. Det är något mystiskt som vi föds in i och som vi fostras av. För att inte tala förbannelsen med martyrskapet vi ständigt lever för.

Och trots att min mamma idag har motarbetat sin ”duktiga flicka” ganska bra, och jag själv tycker jag har koll på hur mycket jag låter min ”duktiga flicka” styra så blir jag ständigt påmind om hur svag man är inför duktigheten. Och jag hatar det. Jag hatar varje uns av duktighet jag har i mig. Och jag hatar hur jag tar på mig martyrrollen omedelbart, som om jag vill straffa någon annan för min tvångsmässiga duktighet.

Idag skulle jag ha gjort så mycket innan jag åkte till jobbet. Jag skulle städa, promenera, boka tider, kanske tvätta, och göra allt för att min duktighet skulle tillfredställas. Men istället låg jag på soffan och läste. Jag uppslukades totalt av boken och valde medvetet bort allt det jag borde ha gjort och unnade mig den där känslan.

Och här sitter jag och slits mellan skuld och välbehag. Den förbannade duktiga flickan i mig ger mig dåligt samvete för att jag hade all tid i världen att ägna åt det jag borde ha gjort. Men den bekväma och den avslappnade flickan i mig känner sig stolt och nöjd för att jag struntade i allt det där och använde tiden till något roligare.

Så idag pekar jag finger åt alla som säger sig må bra av att vara duktig. Jag skriker högt åt det offer vi så lätt blir. Jag blundar för allt som har med duktighet att göra, och istället hyllar jag lathet och dom bevingade orden ”Det är jag värd”.

Sovmorgon…

..kan vara det finaste som finns. Problemet är bara att man inte riktigt vill gå upp överhuvudtaget. Och så bäddar man ihop sängen och känner fortfarande att det är varmt och man vill ringa och sjukanmäla sig, krypa ner igen och sova sju timmar till. Speciellt när man tittar ut genom den trasiga parsiennen. Grått och dimmigt, hundra meter snö och tusen minusgrader lockar ju inte direkt fram den där glädjen.

Jag har lite att göra innan jobbet idag. Det ska inhandlas nya skor då mina vinterskor gått sönder såhär mitt i säsongen. Det mina vänner är inte alls bra, eftersom alla butiker tagit bort vinterskorna och ställt fram vårens modeller istället. Det känns inte helt skönt med ett par sandaler nu tänker jag. Jag ska dessutom till en annat ställe. Där jag ska förnedra mig och ge mig själv en mindre hjärtattack. För att inte tala om personen som ska lära mig att inte blunda om jag möter någon som är större än mig.

Men först måste jag duscha katten.