I’m a survivor

23 juli 2008 at 21:38 Lämna en kommentar

För några år sedan hade jag en oerhört stor fobi. Nämligen att åka buss. Eller att åka kollektiv trafik överhuvudtaget. Och jag vet inte varför jag var så rädd för att kliva på en buss, men något blockerade i alla fall lusten till att åka buss. Nu är det där inte lika stort längre. Jag har inga problem med att åka buss och jag tycker nästan det är lite trevligt ibland.

Men det finns fortfarande någonting som jag är livrädd för när jag åker buss. Det är att åka helt själv i bussen, och ingen annan sitter på. Det har hänt några gånger nu att jag har åkt helt själv till Borlänge. Det är en lång resa. Alldeles ensam. Och det som framkallar denna rädsla är Mr busschaufför själv. Tänk om han glömmer bort att han har en passagerare i bussen och sätter på vitmakt musik? Eller om han tar av sig byxorna och svalkar röven? Eller att han stannar vid en hållplats och stänger av bussen och bara vill vila lite. Då sitter jag där, helt ensam och trycker i ett hörn. För feg för att säga något och för blyg för att hosta till lite.

Så imorse händer det. Det som inte alls får hända. Jag kliver på bussen och det är den snälla busschauffören som kör. Jag tycker om honom för han kör mig alltid upp till lugnet trots att han inte alltid ska åt det hållet med bussen. Och han låter en åka gratis ibland när man glömt kort och pengar och allt det där. Jag gillar honom som sagt.
Och idag kände jag mig oerhört hurtig när jag klev på buss 254 som tar mig till regementet istället för Lugnet. Och tänkte ta mig en liten promenad genom skogen för att njuta av solsken och skogsdoft. När han har släppt av ett gäng sköterskor vid sjukhuset åker han i långsam takt mot regementet och jag märker på hans fart att han inte är helt medveten om att jag är där. Men jag harklar mig lite, så han ska förstå att det finns en stackare kvar på bussen. Plötsligt svänger han åt sidan och stänger av bussen. Tar av sig glasögonen och ser riktigt trött ut.
Skit oxå! Det hände. Det som inte får hända. Jag böjer mig åt sidan och ler med mitt allra sötaste leende (som visserligen påminner mer om Linda i en annan del av Köping än något annat) och frågar om det här är ändhållplatsen. Då tittar han på mig som om jag hade skrämt livet ur honom. ”Men lilla flicka, jag visste inte att du satt kvar”. Nej…jag förstod det tänkte jag. Han kör mig i alla fall vidare till nästa hållplats och ber om ursäkt. Han hälsar mig en underbar dag och jag hälsar honom detsamma. Jag går på pigga och starka ben mot sherwood skogen och inser att jag faktiskt överlevde bland det värsta som kan hända mig.

Annonser

Entry filed under: Allmänt. Tags: , , , .

Nattens händelse Vissa kallar det för kultur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Michaelssons Twitter

Snabbfakta

Jag inbillar mig att jag är bitterljuv och extravagant. Jag är i vilket fall som helst oerhört tveksam till livet, tillika känslomässigt störd. Utöver dessa defekter bor det en hel del trams här.
juli 2008
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Mest klickade

  • Inget
stats for wordpress

%d bloggare gillar detta: