Ett äventyr i Cypern utan att lämna Värmland.

Efter mycket funderande fram och tillbaka så har jag kommit fram till att jag inte tänker vika ut mig. Det känns inte rätt, jag vill inte bli betraktad som ett köttstycke. Jag har så mycket annat att erbjuda. Ett bildligt beskrivande äventyr om när jag duschar t.ex. Den onakna versionen.

Där inne i hörnet med öppen dörr är min favoritdusch. Jag kallar den för ”Lilla Cypern”. Där är det alltid varmt, lite fuktigt, alldeles för mycket folk och man vet aldrig vad man får för sjukdom efter en snabb men intensiv vistelse där.

I ”Lilla Cypern” är det alltid raka rör som gäller.

Det finns någon slags gummibit med långt jävla skaft där också. Jag har inte riktigt kommit på vad gummit ska användas till. Men jag har mina misstankar om eventuella karateövningar. Det här är trots allt en skola med karateförberedande inriktning.

Duschdraperiet är som ni ser alldeles för kort. Inte nog med att jättefötterna sticker ut hur jag än vrider och vänder mig, allt på golvet blir dessutom genomblött. Försök göra era karateövningar på blött och halt duschgolv.

Duschen är utan toalett. Och eftersom mamma alltid säger att man INTE får kissa i duschen, oavsett omständigheter, så får man klä på sig och gå in på toaletten vägg i vägg. Ni som är lätt pålästa och involverade borde vid det här laget veta att jag alltid måste ha en toalettrulle i handen för att kunna uträtta mina behov. Men ser ni vad jag ser? Inlåsta toalettrullar. Jag upprepar mig. Långsamt. Inlåsta…toalettrullar.
Varje dag är ett litet helvete skulle man kunna säga.

Nåväl. Fördelen med ”Lilla Cypern” är att det inte krävs någon vaccination eller något pass. Nackdelen är att det börjar bli lite tjatigt nu. Som vilken jävla charter som helst.

Ett svårfattat beslut

Idag måste jag fatta ett viktigt beslut. Det handlar om jag ska vika ut mig eller inte. Utviket kommer att ske i form av olika bilder av lätt erotisk karaktär. Någon strandbild, en i verkstadsmiljö hållandes i cykelhjul och kanske en i klassisk brandmansoutfit. Ja, ni förstår säkert. Det är jag själv som är initiativtagare till projektet och bilderna kommer att samlas i en kalender som senare ska säljas. Och det är lite där som problematiken kommer in, eftersom intäkterna inte kommer att gå till välgörande ändamål. Om intäkter från ett utvik går till välgörenhet så blir det legitimt och man blir betraktad som en fin människa. Nu kommer pengarna gå oavkortat till mig själv och man kan tyvärr bli kallad för “lite väl vågad”, eller “billigt jävla luder” . Är det värt det? Det måste jag ta ställning till under dagen.

Utöver detta ställningstagande kan jag meddela att avföringen är något fastare, humöret är dock något sämre pga detta, och ute så snöar det för första gången i år. Jag är väldigt skeptisk till verkligheten just nu. Men ett parti rundpingis kanske kan underlätta mina bekymmer.
Naken eller inte?

Ironin försvann med regnet och kvar fanns bara någon som naivt nog hittade världens finaste lilla plats

Idag åkte vi på studiebesök på det finaste lilla stället på jorden. En gammal pappersfabrik som omvandlats till ett konstnärskollektiv – Not Quite. Keramiker, fotografer, designers, smeder, ja allt man kan tänka sig på en och samma plats i den minsta lilla hålan man kan finna i Dalsland. Det kan nog vara så att det här är himmelriket på jorden.

1 klass, 1 elevskyddsombud och 1 kopp.

Inget ont om mirakelmedicinen som gjorde mig feberfri nu, men var jag tvungen att få världshistoriens vidrigaste diarréchock på köpet?
Jag smäller av snart. Går och kniper ihop och svär till höger och vänster. Funderade på att uppfinna en bajskopp. Ni vet menskopp fast för andra ändamål. Sara i min klass tyckte det var en jävligt äcklig idé. Lova också. Ja, alla i min klass tyckte det var ganska äckligt överhuvudtaget att jag pratade öppet om min rinnande avföring. Men jag vill ju bara vara öppen. Dela med mig av mitt liv.
Dessutom håller vi på med glasyr och bränning idag av vissa keramikföremål som vi tillverkade för några veckor sedan. Och just den här glasyren påminner en del både till färg och konsistens om just diarré.
Vilket ledde till en del ”Här doppar jag koppen i bajs” och ”Jag ska bara låta bajset torka innan vi sätter det i ugnen”-skämt. Som jag skrattade åt. Ingen annan såklart. Dumjävlar som inte kan uppskatta lite måndagshumor.
Sen somnade jag på lektionen. Den lärarledda lektionen.
Skamfylld och förnedrad sprang jag iväg till studierektorn. I rollen som elevskyddsombud. Hittade på något som kunde vara farligt och något som kunde bli jobbigt och hade ett givande möte om absolut ingenting.

Och här sitter vi nu. Ni en smula äcklade. Jag lite hungrig.

 

Den gamla hemstaden sviker aldrig

Jag läser på Expressen att Falun fortsätter att hamna i rubrikerna.

Det känns skönt att Falun håller ställningarna.

Den här skulle lika gärna kunna handla om vem som helst efter en utekväll i Falun. Precis vem som helst. Ingen särskild jag tänker på. Bara, vem som helst. Men i Falun.

Och den här handlar såklart om Blondinfeffe. Men han har ju flytt till okänd destination. Och han finns ju på obscent många videoklipp här.

Vahetterre….

När jag ändå var igång klippte jag luggen som för en stund sedan var alldeles för lång och sned. Nu däremot är den alldeles för kort och kantig. Fan!

Sandra + gäst står det nu på internatlistan

Ja tydligen slog mirakelmedicinen till ändå. Jag insåg att jag nog mår lite bättre när jag stod med en jävla ansiktsmask i ansiktet och rakade benen samtidigt. Jag får ju besök i helgen. Ja, det är ju ett jävligt dåligt tillfälle. I know. Men vad ska jag göra? Biljetterna bokades ju innan Gud bestämde sig för att leka liv och död med mig. Och om jag mår tillräckligt bra för att raka mina ben, mår jag tillräckligt bra för att få besök.

App app app, behärska er nu. Förvänta er inget smaskigt eller storslaget bara för att jag använder rakade ben och besök i samma mening. Det handlar snarare om gästfrihet. Han kanske är pälsallergiker eller något. Det vore ju väldigt otacksamt då om mina ben skulle framkalla en astmatisk chock.  Det fina med besöket är att könsrollerna är fördelade perfekt. Jag rakar benen och dammsuger rummet, han har packat med sig en mexikansk brottarmask och öl. Ölen är till honom förstås. Jag får ju inte dricka alkohol *skakar min pencillinburk som en påminnelse*
I och med att könsrollerna redan är ordnade finns det en viss risk att jag kommer ge honom en smäll på käften om han börjar kaxa upp sig. Eller när han börjar är kanske bättre formulerat. Stockholmare har ju en förmåga att vara en aaaaningens fina i kanten.

 

En sanning bland så många andra

Om någon kunde vara så gullig och köpa den där boken till mig. Ni vet den där ”Så tar du livet av dig på ett snabbt och empatiskt sätt”.
Jag är nämligen inte alls främmande för tanken att avsluta mitt lidande från och med nu.
Så här sjuk, och nu är jag faktiskt ärlig, utan några hypokondrifasoner och ironi, har jag aldrig i hela mitt liv varit.
Den ständiga känslan av smärta, illamående och ett totalt jävla mörker gör mig nästan galen.
Bitvis lurar kroppen mig, får mig att tro att jag mår bra och att jag kommer klara mig genom den här fasansfulla perioden. Ända tills jag överrumplas om och om igen av den här ständigt höga febern och den ständiga smärtan överallt i hela kroppen.
Det går ju inte att sova heller när man bara ligger och krampar och svettas, alternativt fryser trots att man har tre lager av allt på sig.
Idag sov jag 3 timmar på förmiddagen, det är nog den mest sammanhållna sömnen jag haft sedan i Lördags. All annan sömn kommer bara av ren utmattning, och varar på sin höjd en timme.

Fuck you bakterier.

Sjukdag #9

Vaknade imorse med den distinkta känslan av att världen är en tarmkanal och att jag är ett sönderstampat vingummi på genomresa.

Här bor inte fashion. Men en bakteriehärd.

Jag fick åka akut till vårdcentralen i Årjäng. Akut och akut. Jag bokade en akuttid. Hela konceptet är ju förbannat konstigt.
Nåja. Väl där vägrade sköterskan hälsa på mig. Hon stod på 3 meters avstånd och skrev ner mina uppgifter. Hon såg rädd ut. Såg på mig med en anklagande blick. Hon visade in mig i ett rum gömt från alla andra. Läkaren kom in. Han var blek. Så blek att hans hud smälte ihop med ögonvitan. Det enda man såg var stora mörka pupiller i ett hav av mjölk. Han tog mig i hand. Men med handskar på. Han bröt på ryska. Eller estniska. Eller polska kanske. En brytning som till en början var charmig. Han slet upp min tröja. Lyssnade på mina andetag. Bad mig dra djupa andetag. Men jag får så ont när jag andas så djupt. Jag började gråta. För det gjorde så ont. Han tröstade inte. Jag fick feberfrossa. Och han skickade mig till laboratoriet. Blodprov. Sköterskan stack en nål i min arm, såg senare vilka prover hon skulle ta. Då fick jag hennes anklagande och rädda blick. Jag visades till ett tomt rum igen. Tyst. Tomt. Med feberfrossa.

Efter en timme i min ensamhet fick jag sätta mig i väntrummet bland alla andra. Då förstod jag att faran var över. Det är i alla fall inte svininfluensan tänkte. Tack som fan. Tack på riktigt.
Läkaren hämtade mig igen. Slet upp min tröja. Lyssnade på mina andetag igen. Mumlade för sig själv. Tittade på mina provresultat. Mumlade igen. Förklarade att jag hade en bakterie. Inte en vanlig. En ovanlig alltså. Som bor i mina lungor. Han tog på mitt högra bröst och sa att om man lyssnar noga kan man höra den. Jag ville inte lyssna. Jag fick medicin utskriven och bunt med goda råd. Och efter två av dom tabletterna har febern äntligen försvunnit. För första gången på 3 dygn. Jag som glömt bort hur det kändes att leva utan feber. Jag måste säga att jag gillar det här bättre. Lite svettig. Och yr. Men ingen feberjävel som får mig att tro att jag ligger inför döden.