Mamma…det är en sak jag måste tala om för dig

Facebook talade nyss om för mig att jag är 100% gay. Inte 50%, inte 90%, utan 100% gay. Det känns skönt att få klarhet i det här nu.

Festligheterna i Årjäng

 

Det är förresten hit jag ska flytta. Kom inte och säg något annat än att det ser ut att vara ett festligt ställe. Obeskrlivligt jävla festligt. Det ryktas om att självaste Thore Skogman har uppträtt på det där trollet dessutom. Det är festligt om något.

Om den lilla framtiden som aldrig kommer

Dessa dagar, och med dessa dagar menar jag dagarna som regnas bort eller kanske dagarna som jag låser in mig i en liten bubbla, känns det som att jag bara funderar på min lilla framtid. Den där lilla framtiden som jag bara väntar på, men som aldrig kommer. Och så här blir det alltid när den 11 juli närmar sig. Den 11 juli 1985 föddes nämligen Sveriges töntigaste och veligaste tjej. De senaste åren blir jag alltid så ledsen inför den stora födelsedagen så jag vill inte ens ha några gratulationer. Men får jag inga gratulationer så blir jag ännu mer ledsen och vill döda alla som glömt bort mig.

Så, dessa dagar, strax innan 11 juli funderar jag på hur saker och ting hade kunnat vara.
När jag sökte till gymnasiet första gången valde jag att gå byggprogrammet. Något som är en dödssynd om man är en tjej. Hade jag gått klart byggprogrammet och blivit målare som var det enda jag ville bli hade jag kanske haft arbetsskador redan nu. Jag hade kanske tjänat multum med pengar på att jobba svart. Fast man ska inte jobba svart. Sånt är inte okej. Men då hade jag kanske gjort det. Men byggprogammet sket sig. Jag hade visserligen MVG i alla byggrelaterade ämnen. Det är inte alla som kan böja till sig en jävla skorsten i plåt. Men jag kan.

Jag började istället på mediaprogrammet. Jag ville bli journalist. Jag ville bli Sveriges viktigaste journalist. Fast journalister skriver så korrekt. Så jävla korrekt. Dom missbrukar inte punkter. Så. Som. Jag. Gör. Precis hela jävla tiden. Någon journalist blev jag inte. Det finns väl ingen vettig människa som vill jobba med ett sådant hittepåjobb egentligen.

Innan jag började gymnasiet första gången, eller andra gången för den delen, trodde jag, nej jag visste, att jag skulle ha minst ett barn, kanske två, samma år som jag fyllde 24. Min mamma hade 3 barn när hon fyllde 24. Eller kanske 2 och ett snart på väg för att vara korrekt. Om jag, gud förbjude, inte hade barn innan 24 så hade jag i alla fall en utbildning. Och om jag inte hade en utbildning, gud förbjude, så hade jag i alla fall en man. Men om jag inte, gud förbjude verkligen, hade en man så hade jag i alla fall något fint att se fram emot.

Om bara några dagar fyller jag 24. Jag har inga barn. Inte ens något på väg. (Tack och lov). Jag har ingen utbildning. Jag har ett visserligen ett jobb. Ett fast jobb med trygg inkomst. Men det ger mig ingen glädje. Jag har inte heller någon man. Jag är varken målare eller journalist. Men jag har något fint att se fram emot. Jag ser verkligen fram emot att ännu ett år skjuta upp det där med att bli en vuxen och ansvarsfull människa. Ansvar är ändå ett så luddigt begrepp. Om några veckor flyttar jag. Än så länge känns det som en mardröm. Jag får ont i magen av bara tanken. Så jag ska sluta skriva om det innan jag ens har hunnit börja skriva om det. Jag behöver kanske bara få höra att det är okej att vara 24 och fortfarande totalt ansvarslös, lat och framtidsblind. För det är väl okej?