Dear Ms Michaelsson…

…så började ett handskrivet brev som skickats till mig. I brevet fick jag veta allt om en 9 årig pojke i Kenya. Att han älskar att sjunga, sjunger i kör, spelar fotboll och att hans hälsa är okej. Okej är inte ett ord man vill läsa när man pratar om hälsan. Då vill man läsa bra. Inte okej. Hans familj däremot mådde bra, men pojken själv var bara okej.
Pojken är Antony Owar. Och han är mitt fadderbarn. Han bor i Kenya och går i skolan, men kan fortfarande inte skriva. Istället skriver hans mamma Pamela Arwa, och jag kan inte ens räkna alla gånger hon skriver ”God bless you Ms Michaelsson”. Det här är så nära verkligheten man kan komma. När jag håller brevet i mina händer. Men det känns helt overkligt.

Jag sitter nu och försöker skriva något tillbaka. Men vad kan jag skriva? Att jag blir så jävla förbannad när inte internet fungerar, eller att jag är så trött numera, jag sov ju bara 10 timmar inatt fast jag ville sova 12. Eller att jag inte vet var jag ska göra av alla böcker jag nyligen inhandlat. Dom får inte plats någonstans. Eller varför inte skriva att jag faktiskt har rinnande vatten och kan öppna kylskåpsdörren så fort jag är hungrig.
Eller så skriver jag bara ett hej. Och tackar för brevet. Det där brevet som jag läst varenda kväll den senaste veckan. För ingenting kan jämföras med den där känslan. Av att jag gör absolut ingenting, men enligt Pamela gör jag allt hon inte kan göra för sin son.

Men getterna då?

Hittat hos Silverfisken.