Ja just ja…

Jag har på mig en ”Johnny Cash” tröja idag. Vilket gör att jag sitter och nynnar på den här låten samtidigt som jag löser korsord mellan samtalen. Inget märkvärdigt egentligen. Frågor på det?

My mistake

Finns det någon talpedagog i närheten? Jag har sluddrat på välkomstfrasen 3 gånger i rad, jag sa ett könsord istället för företagets namn (för att det låter i princip likadant och för att jag tydligen drabbades av akut Tourettes) och istället för att säga René, säger jag Linné. Och vem heter egentligen Linné nu för tiden?

Update: Efter lite påtryckningar, ja framförallt från Cajjan kan jag upplysa er om att könsordet var Slida. Vilket företag jag svarade för då får ni lista ut själv.

Gårdagens finaste ögonblick

Nämnde inte jag igår att dagen skulle erbjuda något fint? Och det finaste som kan hända en kvinna som är både hämndlysten, skadeglad och rätt jävlig hände mig igår.

Där satt jag i hans soffa och drack kaffe. I mitt knä hade jag hans lilla hund som är det sötaste jag sett. Vi satt och pratade om hans ex, mina män, eller rättare sagt mina icke existerande män, vi pratade om ”På spåret” och vi skvallrade om gemensamma bekanta. Så som vi alltid gör när vi ses. I bakgrunden spelades det här och precis då hörs en snabb knackning. 2 sekunder senare öppnas dörren och hans före detta flickvän står där i hallen och stirrar på mig. Hon stirrar på mig som om det faktum att jag satt där är det konstigaste hon kunde vara med om. Och det var det förmodligen. Det var nog inte vad hon väntat sig. Att hon inte har en aning om vem jag är, eller att jag faktiskt känt honom sedan urminnes tider hör inte till saken. Att hon dessutom förmodligen tror att jag var där av helt andra orsaker än vad jag var i verkligheten gör det hela mycket bättre.
Och just i det ögonblicket ville jag sitta där och verka lugn, spela lite cool och tillbakalutad. Jag ville stirra på henne med en blick som sa ”Jag vet allt vad du har gjort och sagt…and i dont like it!”.
Istället blev jag nästan sjuk av nervositet och sträckte upp handen för vinkande töntigt, (För interner: Tänk Gabbishanden) och sa ”Hej hej!” med en hög ton. Till saken hör att jag aldrig har träffat kvinnan i fråga, men jag skyr henne redan som pesten.
Hennes ärende då? Det var inte särskilt viktigt efter att hon sett mig där. Hon lämnade lägenheten snabbt och när jag sneglade på hennes före detta kille såg jag en nypa triumf i hans blick. Och jag kände mig  nöjd. Lite förnedrad och pinsam kanske, men mycket nöjd.

Sommarvärme i februari

Busschauffören meddelade nyss att det var 27 grader varmt i bussen. Det är som sommar sa han. Fast han verkar inte uppfatta stämningen hos ett 60 tal resenärer klädda i vinterkläder. Låt oss säga att det är något ansträngt.

På buss 253

Klockan är 06:52 och jag sitter inklämd på en alldeles för varm buss med hysteriskt många förkylda människor. Och tydligen har någon glömt dricka sin proviva och läcker illaluktande gaser. Det är inte helt uppmuntrande. Att jag dessutom föll rakt ner i en snöhög när jag älgade mig fram till bussen känns inte heller helt bra. Nu är jag blöt, kall, lite förnedrad, men framförallt lite grinig. Tacka vet jag mobilbloggande. Det gör mig lugn igen.

Och vad nu? Är det någon som pratar lite för högt om sitt kärleksliv? Och låter inte det där som en rethosta som heter duga precis bakom mig? Skit också. Och om ni där framme kunde sluta snyta er i kör kanske?

Godmorgon för fan…