Jag och natten

Flera dagar innan vi möts känner jag av utmattningen, irritationen och en ilande smärta i magen. Och nu när du är här kan jag inte låta bli att längta efter den dagen då vi inte ses mer. Den dagen kommer jag springa naken ut i regnet och tacka en eventuell Gud för att vi skiljs åt.
Här sitter jag med torra händer och vill inget annat än att smörja in dom med något återfuktande, eller vad som helst egentligen. Men du…du hindrar mig från att göra allt det jag vill. Du ser till att jag aldrig har tid med mina vänner, du tvingar mig att göra saker som jag inte vill göra, men det värsta är nog att du bara står där, helt likgiltig inför allting.

Du…jag avskyr dig mer och mer. Visst finns det positiva sidor, det finns det i alla förhållanden. Jag hade naturligtvis aldrig fallit för dig om det inte vore så att du lockade med guld och gröna skogar. Men jag har aldrig tid att se den gröna skogen, eller njuta av guldet. 
Du kan lika gärna slå mig på käften. Jag tar faktiskt hellre ett knytnävsslag i ansiktet än att se dig stå och håna mig i fortsättningen. Du anar inte hur bra jag ska leva när jag lämnar dig. Jag kommer ta vara på veranda sekund jag slipper dig.

Sen vet jag att jag kommer sakna dig många stunder. Och jag vet att jag förmodligen kommer falla tillbaka. För ibland har vi det bra. Det har bara blivit lite intensivt en period. Men, innerst inne avskyr jag dig. Du är som en tumör. Och vad gör man med en tumör? Jo, man skär bort den. Snart är du borta från mitt liv!!