22:58 Jag vet att det är sent, men…

…här sitter jag och äter en äggmacka.

Min tantiga gamla lungor

Tänk att det går snabbare att gå hem upp för berget än att vänta på dom där förbannade bussarna från Borlänge. Att jag sen väljer den gropigaste, lerigaste och definitivt den mörkaste vägen hem är ju mitt eget misstag.

Jag har tagit tag i det där sluta-röka-projektet jag hade på gång. Jag trotsrökte ju en del förra veckan. Mest för att jag kom ju på att det bara är töntar som slutar med nikotin. Och att det är jävligt tufft att röka. Och snusa med för den delen.
Men när jag fortsätter andas som en leversjuk gammal tant och hostar som om jag inte har annat än slem i lungorna så inser jag att det är rätt fränt att sluta med det finaste som finns ändå. Att röka.
Snuset har jag dock konstigt nog kunnat låtit bli. Inte en enda.
Men jag är ju inte helt nikotinfri. Och tack gode gud för det. Ingen hade velat möta mig då. Jag hade inte ens velat möta mig själv då. Mina sugtabletter är små vita hjältar just nu. Och jag är tacksam för det.

Inför frukostgröten.

Om klockan är 07:19 så betyder det att jag har legat vaken i snart tre timmar.
Jag har lyssnat på världens finaste man som dessutom är från Irland. Damien Rice.
Och jag har läst blogga. Tusentals bloggar. Ett fåtal som var något att ha.

Om jag kisar ut genom glipan i persiennen så ser jag att det börjar bli morgon. Jag kan kliva upp och koka lite gröt. Äta en långsam frukost. Tvätta lite. Ta en promenad. Sova lite middag. Gå till jobbet. Och vem vet…det kanske är någon som har lust att hålla handen sen? Kanske inte hålla handen om man har beröringsfobi. Men kanske umgås lite.

Jag tror att mamma har vaknat nu. Då får jag frukostsällsap. Och vilket sällskap det är dessutom.