Smutskastning

Förlåt. Jag blev bara så förbannad. Det är ju lite drygt att göra sig till när ingen riktigt bryr sig eller ens lägger märke till det. Nu blev jag förbannad igen.
Borde kanske ta en sån där tablett. Jag blir säkert gladare då.

Eller jag vet, vi låter Sandra sova ensam med en hund som inte kan hålla käften förräns han har fått all uppmärksamhet i hela världen. Om Sandra dessutom har jobbat natt och är lite stingslig till en början så sover hon gärna tillsammsn med en hund som inte förstår när man säger ”Nej”, ”Bort med dig”, ”GÅÅÅÅÅ!!!”.

Ja, okej. Jag är både trött och har nikotinbrist. Men nu är det ni som får skiten. Ha!

Rebusen…

Svaret på rebusen är såklart ”Då står pojkarna på rad”, med Orup.

Motherfuckers!

Jag vill egentligen inte vara på det humöret. Men om ni utger er för att vara bloggläsare så kan ni väl i alla fall låtsas som det. Eller?

05:34 Psst…

Ville bara påminna….

05:33 Så här blir det när jag får sova när alla andra har vaknat.

Nog är det någon som är lite avundsjuk på mig för att jag ska få sova bort en halv Söndag?
Eller inte?

Om bara några timmar börjar den där friveckan. För er som inte förstår innebörden betyder det att jag är helt ledig i en hel vecka. Komplett sysslolös och fri till vad jag själv vill göra.
Nu är inte det här helt sant. Jag ska jobba två dagar i den där salongen. Men det känns helt okej. Det är bara några timmar per dag, jag kommer ändå ha tid med både det ena och det andra.

Jag har för den delen en del att ta tag i nästa vecka. Jag har försakat en del. Inte bara relationerna till andra, eller mitt löfte om ett välstädat rum, eller min sluta-röka-kampanj. Jag har försakat en del annat när det gäller mina löften till mig själv. Och mitt eget välmående. Som egentligen inte räknas i ett globalt perspektiv. Men som räknas i situationer som blir för…konstiga för mig att förstå mig på.

Men mest av allt, och det är kanske det viktigaste, så ska jag vara så förbannat ledig så ni kommer aldrig se en mer ledig människa än Sandra Michaelsson.

05:21 Vi vet alla att det slår till ibland

Ibland dyker dom upp. Dom där små minnesbilderna, dom där ögonblicken man vill minnas med glädje, men som man bara minns med illamående i slutändan.
Idag dök dom upp. När jag satt på bussen. Det blixtrade till och jag blundade hårt. Men jag kunde ändå inte värja mig. Dom var fortfarande där när jag öppnade ögonen igen.

Det kanske beror på ett samtal jag hade häromdagen, eller dom sms jag fick igår. Eller så beror det bara på något helt annat. Jag vet inte. Det spelar ingen roll heller.

Kan det vara så att jag med hela mitt hjärta och med hela min kropp kämpat för hårt för att glömma honom? Glömma hans ord, hans blickar, hans namn…
Jag var för feg under så lång tid, och när jag väl tog mod till mig fick jag det bara kastat i ansiktet på mig.

Det finns absolut ingen anledning längre till att vara bitter, arg, ledsen, förkrossad eller vad jag nu känner. Eller har känt. Eller tror mig känna. För jag är värd så mycket bättre, jag känner så mycket mer för andra, jag vill inte ha något att göra alls med personen i fråga. Men ändå, vad man än gör, så straffar man sig själv ibland med dom där ögonblicken. Och jag hatar det. Oh ja, jag hatar det mer än allt annat.

Och i slutändan är jag som alla andra människor som blivit sårade och besvikna. Eller som har haft för höga förhoppningar. Och det känns rätt skönt att veta att jag inte har monopol på mänskligt lidande och en liten spricka i självkänslan. Det är faktiskt riktigt skönt att veta att någonstans där ute är det någon som upplevt något mycket värre. Jag gläds inte åt dig, jag gläds åt att jag skonats.

Det här med ödmjukhet är svårt när man både är tömd på energi, sentimental nog så det räcker till för ett mindre land, och oerhört bittert inställd till livet i allmänhet.