Om det ändå vore en skattjakt

Vet ni hur många makeup artister det krävs för att leta efter ett par glasögon?
Svar: Fem

När min chef tappar bort sina glasögon, eller ett av alla 23 par hon har utplaserade på strategiska platser stannar hela butiken upp. Alla sysslor avbryts och det är glasögonjakt på gång.
Man försöker fråga ut henne var hon hade dom senast. Men det kommer hon inte ihåg. Vi går till dom säkra lådorna, dom definitiva skåpen där vi vet att det ligger minst ett par hon kan använda under tiden. Men sist det letades i dessa skåp och lådor glömde någon att fylla på förrådet. Så det var till att leta. Jag lyckades dock verka väldigt upptagen med en kund i telefonen. Något som pinsamt uppdagades när telefonen plötsligt ringde och jag skamset var tvungen att svara på riktigt medans de andra stirrade på mig i tre sekunder som om jag vore den dummaste dom sett. Men detär inte dumhet mina damer. Det är en lömsk liten plan. För hur många timmar har jag inte spenderat med att leta efter glasögon åt min chef? Hur många par har jag inte sett ligga överallt i hela butiken och jag har försökt memorera dessa platser för just stunder som dessa?
Alldeles för många är svaret på båda frågorna.

Glasögonen hittades tillslut. Och allt kunde återgå till det normala.

I dessa sörjande tider

Mamma sitter på knä framför våran garderob där skor och regnkläder samlas. Jag sitter fyra meter bort, fullt upptagen med slösurf. Förlåt, jag menar reaserch naturligtvis.
Hon suckar ljudligt och mumlar fram:
- Måste man spara på allting?

Jag vänder med snabbt om och ser henne hålla i ett par skor. Och det är inte vilka par skor som helst. Det är ett par mörkblåa converseskor. Modellen utgick kanske 2006 och om jag säger att dom är slitna, så menar jag att dom är andra världskriget slitna. Dvs det här är skorna som har gått så många mil utan att ha gnällt en enda sekund. Dom här skorna och jag har delat så många känslor, både nyktert och mindre nyktert. Ångest och glädje. Regn och solsken. En festival hann dom dessutom med. Kanske två till och med.
Hursomhelst, vi har ett gediget och troget förflutet tillsammans. Men tiderna går, nya skor inhandlas och man missunnar sina gamla, trötta och ruskigt slitna skor att spendera sin sista tid tillsammans med mina fötter.

Men när mamma frågar om man måste spara på vad som helst så inser jag att jag inte kan spara på ett par obrukbara skor bara för att jag älskar dom över allt annat. Jag har ju 30 andra par skor som behöver minst lika mycket kärlek. Några par är till och med oanvända. Så vad gör väl det om jag slänger ett par som jag aldrig kommer använda igen? Förrutom att mitt hjärta sörjer och jag gråter inombords.

Och historien hade kunnat stanna där. Tragisk och sorglig. Om det inte vore så att min så kallade moder har valt att slänga dessa skor i papperskorgen som finns i badrummet. Där sitter jag, varje gång jag måste uträtta mina behov, och hånas framför detta underbara par. Jag inser att detta perfekta exemplar av favoritskor kommer andas sina sista andetag syre på en plats där inte någon vill andas med öppen mun. Och jag försöker blunda, försöker inte titta. Men jag kan inte låta bli att smeka dom blå skorna försiktigt. Snart är ni bortslängda för gott. Och ni är bortglömda för evigt. Men just nu finns ni ständigt i mina tankar