Tett tåcken dretong! Hôss han pönter skonna sinn!

Vad ska ni göra 3 Juli 2009? Jag vet vad jag ska göra. Dom här gamla gubbarna, mina blivande bandmedlemmar och mina manliga förebilder, Depeche Mode kommer till Värmland. Nämligen Arvikafestivalen. Och töntiga ursäkter som att man har sett dom tidigare räknas inte. Jag har inte längre någon ursäkt för att undvika Arvikafestivalen. Och du, du, du och ni där borta ska följa med. Punkt.

(Rubriken är en liten övning i värmländska. Betydelse: Titta vilken skitunge! Som han förstör sina skor!)

På mina lediga dagar

Jag älskar att vara ledig. Jag kan med gott samvete ligga och dra mig på mornarna, jag kan lika gärna gå upp hur tidigt som helst.
Hur som helst så går jag ju i alla fall upp och intar frukost under en lång stund. Sedan tittar jag på tv, läser kanske några bloggar eller dylikt och suger på en nikotin tablett.
Jag lyckas tillslut ta mig ut på en promenad i valfritt tempo. Efter en dusch och lunch lägger jag mig och sover lite middag. En timme eller två senare träffar jag vänner, dricker kaffe, suger på ännu en nikotintablett och uppdaterar mig själv och alla andra om små nyheter och händelser.
Efter att ha intagit middag hemma hos familjen ser jag på lite tv, framförallt sjukhuset, hänger lite tvätt och går så småningom och lägger mig.

Ja det är lugnt, stillsamt, men alldeles alldeles underbart. (Ja, jag vet att jag låter som en pensionär, men det skäms jag inte för)

Du och jag Lennart…

Pappa är hemma och är sjuk. Det innebär naturligtvis att han stör mig här på mina lediga dagar. Men det är okej. Han spenderar mest sin tid i sitt rum, framför datorn.
Nu kliver han upp och känner sig tydligen sjukare än någonsin (ja, detär synd om förkylda män). Och här sitter jag med mina riktiga problem och han kommer och berättar att något tragiskt har hänt:
- Igår kväll…..(tystnad)….gick min datastol sönder.
Jag stirrar på honom en stund och vill bryta ut i ett gallskrik. Att hela min framtid är spoilad verkar inte röra honom, men att hans förbannade datastol har gått sönder klassas som något tragiskt.

Ja, han är fin min far. På så många sätt så ni anar inte.

Det råder idioti här i stan

Om jag ska vara helt ärlig så brast det litegrann inom mig igår kväll. När jag låg där i sängen och försökte blunda och slappna av för att förhoppningsvis somna så kunde jag ha gjort vad som helst för en cigarett. Jag funderade ett tag på att linda in mig i täcket och springa ner till statoil bara för att få smaka på det finaste som finns. På vägen ner till Statoil hade jag utan problem kunna springa förbi kommunhuset och kissa på porten!
Men det värsta var kanske när jag låg och funderade på det här med studierna osv. Allt känns bara orättvist och jag är oerhört bitter över att mina framtida planer måste förändras pga något så pinsamt töntigt som att någon tycker att jag inte ska få läsa upp vissa ämnen. ”Du är välkommen att söka igen nästa år” skriver dom. Tack, det är ju precis det jag vill och det jag hinner med.

Man funderar ju såklart på om det här lilla bakslaget betyder att mina planer inte är rätt. Om det är något slags tecken på att jag kanske ska tänka om helt och hållet. Eller om det bara är så enkelt att jag måste kämpa lite mer. Tråna lite mer. Längta ännu mer än vad jag redan gör.

Hur det än är så kändes det inte helt bra igår kväll. Idag känns det okej. Jag kan ju inte göra annat än att acceptera situationen. Sen kan jag ju tycka att det är piss, hemskt, och jävligt taskigt för det. Men något mer än känna kan jag inte göra för stunden.

Här sitter jag och stoppar i mig ännu en nikotin sugtablett. Jag ska snart knyta på mig promenadskorna och njuta lite av höstvädret tillsammans med Emelie. Det kan ju hända att jag har andra tankar efter det.