06:41 Ännu en natt lider mot sitt slut

Här sitter jag och äter frukost. Spänd av förväntan på vad som komma skall. Det handlar bara om minuter nu innan jag får gå ut i den kalla luften och njuta av det finaste som finns. Att tända en cigarett.
Här sitter jag instängd 10 timmar framför en dator och 9,5 av dom timmarna tänker jag inte ens på cigaretterna. Men så fort klockan passerat 06:30 och jag vet att jag snart får röka, då blir jag som ett monster. Jag är inte bara trött, jag är inte bara hungrig, jag är oerhört röksugen dessutom. Reta inte den björn som sover brukar vissa säga. Reta in den Sandra som längtar efter att röka säger jag.

03:14 Timecheck

Gissa vad jag har ätit. Ja, keso och vindruvor. Jag undrar om man kan bygga en hel kost på keso och vindruvor. Jag kanske skulle vilja lägga till lite majs och en och annan choklad bit då och då. Men annars så.

Jag har hittills spenderat natten med:

• Läst 30 bloggar (varav 5 var läsvärda)
• spelat 15 olika pusselspel (varav 0 roade mig)
• Svarat på 7 mail (alla mail var jobbrelaterade)
• ätit 1 äpple, keso, vindruvor, snusat ½ dosa General (varav allt smakade fint)
• Tittat på filmen 21 med bla. Kevin Spacey (vilken var någorlunda sevärd för att vara mitt i naten)
• Tittat på 3 avsnitt, säsong 2 av Little Britain (varav alla avsnitt roade mig enormt
• Ja just ja, jag har dessuto jobbat. Lite i alla fall. 

Och nu…nu har jag bara 4 timmar kvar att döda.

21:48

Jag nostalgitrippar lite med gamla bilder. Eller så gamla är dom väl inte. Men en blandad kompott från sommaren i alla fall. Så jag får be om att återkomma

06:10 Ja just ja…

Jag känner mig både glad, relativt pigg och oerhört exalterad inför resterande veckan.
Fast jag vet vad som väntar mig hemma. Jag städade aldrig bort från Lördagens lilla panelmöte. Det står fortfarande disk överallt. Men det kan jag väl ta i eftermiddag?

06:08 Morgonstund

Här sitter jag och äter min frukost bestående av yogurt och knäckebröd.

01:13 Michaelsson filosoferar. Om det där som hon nästan glömt

En vän har uppenbara intressen för någon. Och personen i fråga har upprepat frasen så många gånger, men jag har aldrig riktigt funderat på innebörden. Förräns till nyligen. Min vän säger ”Hon har varit singel i 5 år. Något måste vara fel”. Jag har alltid skrattat medlidande och säger att det stämmer. Något måste vara fel.
Tills det slår mig rätt hårt att jag varit singel nästan lika länge. Inte riktigt, men inte långt ifrån.
Visst har jag träffat män, dejtat dom och ibland inlett någon slags relation. Men något seriösare kan jag inte direkt påstå har passerat här på flera år.

Jag är varken ledsen, bitter eller besviken för det. Jag kan på allvar påstå att 80% av tiden har det bara varit bra. Det har inte funnits utrymme för någon annan. Det har inte funnits kraft för att engagera mig i någon annan. JAG har varit viktigast. Dessutom har männen som dykt upp uppenbarligen inte varit tillräckligt bra. I alla fall inbillar jag mig att det är så det är.

Men om det stämmer så är det bara 20% av tiden som jag kanske saknar den där samhörigheten, det där sällskapet, den där känslan. Kan det verkligen stämma att jag bara 20% av min ensamma tid ägnar mig åt att längta, sakna, och älta. Älta gamla minnen och gamla känslor. På något sätt lyckas jag intala mig själv att det i slutändan är så skönt att vara själv. Att jag inte lider av det. Att jag har all tid i världen åt att träffa någon. Träffa den rätta. Eller att jag inte ens behöver träffa någon alls. Jag klarar mig ju så bra själv! En stark självständig kvinna behöver ju ingen karlslok för att må bra.

Tills jag hör att det är konstigt att någon varit singel i 5 år. Jag kan stundtals tycka att det är jättekonstigt att jag varit singel i flera år. Jag är ju trots allt både snygg, smart, och alldeles alldeles underbar. Okej, det krävs en hel del alkohol för att den känslan ska komma krypande. All övrig tid kan jag förstå varför jag är singel. Eller jag kan förstå varför män väljer andra framför mig. Jag är både otrevlig, rapar högt och skäms inte för att säga dom dummaste kommentarerna någonsin. Men frågan är fortfarande, har jag verkligen valt mitt singelliv själv? Har jag medvetet stött på män som både är bra och snygga? Har jag omedvetet fallit för den klassiska klyschan att man vill ha det man inte kan få? Eller är jag bara inte tillräckligt tillgänglig? Jag kan ju inte gå runt med en tröja som det står ”En lat, kedjerökande singel söker partner. Är egentligen inte så desperat…eller?!”. Jag kan heller inte sitta här och tro att prinsen eller paddan ramlar rakt framför mina fötter.

Men…tänk om jag om några år har varit singel i 8 år. Det är ju ännu konstigare. Och många kommer fylla i sina egna historier om varför jag varit singel i 8 år. Och vem vet vad som stämmer och vad som är fantasier. Jag vet knappt själv varför jag varit singel i 4 år hittills, hur ska jag minnas varför jag varit singel om 4 år till?

I slutändan är jag för feg, för oseriös, för lat och för blyg för allt som har med det motsatta könet att göra. Ja, om man räknar bort alla de vänner jag ändå har av det manliga könet. Det är ju en annan funderare. Hur kommer det sig att jag har betydligt fler manliga vänner än kvinnliga? Hur kommer det sig att jag inte kan odla pojkvänner på träd (läs: någon jag kärar ner mig i), som jag odlar pojkvänner (läs: mina manliga vänner)?

Men jag är inte alls ledsen. Jag sitter bara här och filosoferar lite. Funderar på om man ska förändra sina prioriteringar. Om det är värt det. Eller om jag bara ska fortsätta dravla fram och tillbaka. Jag gnäller ju alltid på att alla andra måste förändra sig. Men det är kanske jag som måste försöka ta steget och förändras och förbättras?

Men i slutändan så har jag nästan glömt hur en smekning på kinden känns. Jag har glömt hur den där blicken bränns. Jag har glömt allt. Förrutom gamla minnen och gamla känslor. Hur sopsorterar man dom? Är det brännbart, deponirest eller kompost?

22:06 Natt 1 av 7

Jag har nu jobbat en timme och har tagit emot 1 samtal. Jag har under helgen funderat riktigt mycket om det här egentligen är det bästa för mig. Ändra dygnsrytmen, tappa rutiner och bli socialt avskärmad. Men det behövdes bara några minuter här på plats för att få mig att inse att det nog är helt rätt. I alla fall just nu. Och för en kort tid.
Jag får ju snart hugga in på min keso och mina vindruvor. Det kan ju göra vem som helst lycklig.

02:57 Det är ju mitt i natten…

…och jag är både onykter och ledig. Och här har vi suttit och ätit middag och druckit vin. Musiken har varit smakfylld och behaglig, samtalen har varit skiftande i kvalitet. Men så trevligt vi har haft det.
Och sen när de tre musketörerna gick sin väg (Johan, Samuel och Fredrik) så gick jag för att hänga tvätten mitt i natten.
Ja, det är så det är när man är ensam hemma. Andra saker jag gör när jag är ensam är som jag tidigare nämnt äta ostmackor naken, sova i sängar jag inte annars sover i och staplar disk på varandra eftersom jag inte orkar öppna diskmaskinen. Inatt tror jag dock att det är min egna säng som gäller. Men jag kanske orkar mig lite senare. Och den där disken står kvar på bordet just nu.

Pappa har förresten uppdaterat mig hur dom har det på Kreta. ”Bajsbra” och ”Nu äter vi!” sammanfattar deras semester hittills ganska bra kan jag tänka mig. Jag längtar tills mamma skickar ett sms, för där har vi en kvinna som kan ta med detaljer. Det är inte pappas starka sida uppenbarligen.

Jag borde kanske göra ett försök att sova nu. Så jag kan gå upp. Och somna om igen. Imorgon börjar ju nattjobbet. Är ni beredda på det?

En lördagsmorgon alldeles ensam

Vuxenfesten slutade i en nostalgitripp för vissa med kanske den sämsta musiken som gjorts. Men okej, jag kan godta det. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ha att komma med riktigt i de mer ”vuxna” konversationerna ändå.
En flaska vin senare var det utgång som gällde. Men eftersom jag och Åsa var tråkiga så gick vi själva till Engelska för en öl, medan de andra gick vidare för att söka sin lycka någon annanstan.
Och vad är det med Åsa egentligen? Hon är en magnet när det gäller män. Och inte vilka män som helst, dom är konstiga och i vissa fall rätt korkade. Men där kommer dom och charmar henne totalt. Bitterheten jag går runt och bär på har förstört mig totalt och gjort mig till en kvinna som hånar allt som har med charm och smicker att göra. Men inte Åsa. Denna ständiga optimist och kärleksfulla kvinna. Hon ler och är trevlig. Hon förklarar var hon menar till de som inte förstår språket så bra, medans jag jag bara suckar, tar en snus och dricker mer öl.
Vad behöver man göra för att bli som hon?

Nu försöker jag städa upp här i förödelsen jag orsakat alldeles ensam i ett stort stort hus. Det går rätt bra. Om en timme eller så är det jag och Flander som besöker gruvan. Det blir nog både bra och trevligt. Om jag bara kunde hitta den där maskaran jag la på ett bättre ställe igår.

Svettningt och separationsångest

Varför svettas jag som om jag vore i klimateriet?
Där sitter vi fyra personer på ett fik som jag avskyr. Det är bara pensionärer och illaluktande alkoholister som sitter där och äter billiga bakverk. Mina manliga vänner (läs: relativt manliga) ville hemskt gärna gå dit. Sagt och gjort. När jag sitter där känner jag hur jag plötsligt börjar svettas. Som en våg av varm luft slårt emot mig och min kropp kan inte låta bli att utsöndra vätska ur alla porer man överhuvudtaget kan hitta.

Nåja. Nu sitter jag hemma och får snart duscha. Kallt. Iskallt.
Ikväll är jag dessutom bjuden på en vuxenkväll. Middag, mys och lugnt. Detta är ett begrepp som får mig att bli tveksam. Betyder det att vi måste prata om politik, konstkritik och andra vuxna saker. Får jag inte prata om avföring, kondomer, mina svettningar och andras frisyrer då? Det blir nog bra. Jag ska ha en vuxen skjorta på mig i alla fall. Bara det är ju ett stort steg i rätt riktning.

p.s. mamma och pappa har kommit iväg till Kreta nu. pappa skickade ett sms vid 11 tiden idag att planet hade motorproblem. Det var INTE vad jag ville höra då jag har en sjuklig separationsångest. Men nu skickade pappa ett nytt sms att dom är framme. Kul för dom. Själv har jag redan lyckats stöka till huset och spritt ut mig i varenda rum. Man skulle kunna tro att jag är någonslags ungdom som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar…eller något åt det håller.