Min kollega här intill…

Titt som tätt. Vad är det för uttryck? Jag har en kollega som använder det uttrycket…ja lite titt som tätt skulle man kunna säga. Jag förstår inte riktigt. Det är som att använda ordet tingeltangel. Helt oanvändbart.

Jag vågar inte påpeka något mer om denna kollega. Han kommer förmodligen snart anmäla mig för sexuella trakasserier. Det finns ingen grund i detta påstående dock. Det var bara så att han sprang iväg lite hemlighetsfullt och sa ”Gissa vad jag ska göra nu!”. Jag gissade på att han skulle bajsa. Det gissar jag alltid när någon säger så. För det känns så otippat men ganska naturligt. Men det var inte det han skulle göra. Så när jag sen sneglade på hans hand när han kom tillbaka för att inspektera om han kanske hade en liten present till mig eller liknande, ja då tog han illa upp och trodde alltså att jag insepkterade hans ”Dangerzone”. Men varför skulle jag göra det?

Jag vet fortfarande inte vad det var han skulle göra. Nu sitter han bredvid mig och säger titt som tätt, titt som tätt. Inte för att det är irriterande. Men lite frustrerande kanske. Jag vill oxå ha ett uttryck jag kan använda titt som tätt. Min kollega har flera stycken. Det är även han som säger ”tackheeedåååå” som en morgonpigg kines då och då, eller ska jag kanske säga lite titt som tätt? Jag blir stum av avundsjuka i vilket fall som helst.

Kunderna är kanske inte alltid dom värsta…

Intern: Jag söker numret till xxx xxx.
Jag: Ja, xxx xxx har…(avbruten)
Intern: Har du numret?
Jag: Ja, hon har…(avbruten)
Intern: Vad har hon för nummer?
Jag: Mm (sväljer min irritation) Numret är…(blir avbruten igen)
Intern: Har du numret?
Jag: Ja, vill du ha hennes nummer?
Intern: Ja, vad snällt, ge mig hennes nummer
Jag: Okej, numret är…(avbruten)
Intern: Men vänta, jag hittade hennes nummer här. Tack
Klick

Språkförväxlingar

Någonstans på mitt jobb har dom placerat ett gäng med norska medarbetare. Det här är alltså true norrmän. Dom äter smörgås till lunch och dom dricker kaffe som om det inte fanns någon morgondag. Och dom sover säkert i lusekoftor oxå.

Och när jag stod ute och rökte under min rast idag så stod en av dessa norksa kvinnor bredvid mig. Vi säger inte ett ord till varandra. Vad ska man säga?
Så när vi väl står vid hissen (ja, hissarna här på jobbet är som ett skämt, jag orkar inte riktigt gå in på det just nu) börjar hon tala. Den där norska kvinnan.

Jag tittar på henne för att säkerhetställa att hon pratar med mig. Och det gör hon. Så jag ler lite och låter ett ”jaaaa” ljuda från mina läppar. Men jag förstår ingenting av vad hon säger. Jag hinner uppfatta ”Gateway” och ”gubben hemma”. Jag anar att Gateway är ett system som hon använder och jobbar i. Själv sitter jag ju i något helt annat system så jag vet ändå inte vad hon syftar på. Och gubben hemma, ja jag tar ju förgivet att det är en hennes egna gubbe som sitter kvar hemma med lusekoftan i den lilla stugan vid fjordarna.

Då slår det mig att jag nog är nöjd med att jag inte åkte till Norge ändå. Jag hade ju inte förstått ett ord av vad människorna säger. Och plötsligt hade jag stått där med man och barn bara för att jag lett och svarat ja, när jag trodde dom frågade om jag ville ha lite kaffe.

Dyra samtal

Kund: – Men jag ringer ju från Göteborg, jag kan inte sitta så länge i kö. Det kostar pengar.
Jag: – Det spelar ingen roll var i Sverige du ringer från, det kostar inte mer för det.
Kund: – Jag ringer från Göteborg.
Jag: – Ja du sa det. Men jag kan ändå inte styra kömängden härifrån. Du får ringa själv till kundtjänsten.
Kund: – Kan jag ringa till Göteborg?
Jag: – Om du ringer till kundtjänsten och begär ditt ärende kommer du till en handläggare som hjälper dig, oavsett var i Sverige personen befinner sig.
Kund: (Höjer rösten) – Men jag kan inte ringa utanför Göteborg. Det blir för dyrt. Det måste vara någon i Göteborg!
Jag: – Du har ju kommtit till växeln nu och vi finns i Borlänge.
Kund: (tystnad) – Men då har jag inga pengar kvar nu.
Jag: – Ursäkta?
Kund: – Jag ringer dig sen.
Klick

Nu vet du Gabbis. Flyttar du till Göteborg kan vi inte prata med varandra. Det blir för dyrt helt enkelt. Pengarna tar slut.

Vardagsperspektiv och en smula sentimentalt

Och snart har en veckas arbete passerat, och som en hårt arbetande kvinna måste jag ju säga att jag uppskattar denna lilla händelse som helgen medför.

Nu kan jag inte direkt påstå att jag är van vid att jobba hela veckan ut. Av någon anledning har jag sedan jag fick fast tjänst endast jobbat en hel vecka tidigare. Detta beror naturligtvis på tjänstledighet, sjukdom, och en och annan ledig dag pga natt eller helgjobb.

Och jag vet att jag egentligen inte är den som är perfekt formad för att jobba varje dag, och ständigt riskera att missa något trevligt, spännande eller bara en fika med vännerna. Men, jag vet och jag kan känna det i hela kroppen att nog är rutiner och något att göra något jag mår bra av. Oväntat bra.
Det är nästan så det känns oförskämt när man påstår att man mår tiptop, för att man får jobba lite. Framförallt när jobbet i sig inte känns som ett drömjobb direkt. Fast å andra sidan så trivs jag väldigt bra här. Jag har bra kollegor, jag får ha ett headset på hela dagarna, och framförallt får jag läsa alla bloggar i hela världen. Så nog är jag nöjd trots allt.

Så denna Fredag känns lite speciell ändå. Jag har ju en hel helg oplanerad framför mig. Det finns ingenting planaret, inga måsten, inget trist.
Nej, det väntas bara en ledig och skön helg. Och det är sinnesjukt hur bra sånt kan kännas ändå.

Det enda jag vet att jag ska göra, som känns både festligt, men samtidigt en smula sorgligt är väl den stundande lilla festen vi ska ha på Lördag för Gabbis. Hon ska ju flytta. Ja, hon lämnar oss alla kvar i Dalarna för att bege sig till Göteborg. Och jag skulle vilja tänka: ”Vad bra, då kan jag åka jätteofta till Göteborg”. Istället tänker jag, som den lilla egoist jag är: ”Men varför ska du lämna mig?”
Så Gabbis. Istället för ett sentimentalt fylletal på lördag, som bara kommer kännas jobbigare än vad någon klarar så säger jag det här. Eftersom du är kanske den som läser min blogg allra mest, om vi bortser från mamma.
Here it goes: Gabbis, du är fan bra du. Riktigt jävla bra.

Mer än så kan jag inte säga nu. Då kommer min blogg förvandlas till något som jag inte kan stå för riktigt.

Så nu lämnar vi det för stunden. Jag ska återgå till att svara lite i telefon. Min lärling har gått hem för dagen med en hemsk förkylning, så får klara mig själv idag.