Appropå ingenting…

 

Bättre sent än aldrig. Men nu finns det bildbevis från kräftskivan.
Rättelse: Det finns bilder från kräftskivan. Alla bevis och allt videofilmat material håller jag för mig själv. En stund i alla fall. Man vet iofs aldrig när jag börjar jävlas och lägger ut sånt där. Så länge man håller god min mot Michaelsson slipper man några skandaler.

Bilderna finns, som vanligt, på bilddagboken.

Michaelssons hemliga snap

Jag hatade dom där blonda gymnasietjejerna när jag var liten. Jag hatade dom ännu mer när jag själv gick i gymnasiet. Och nu hatar jag dom om det är möjligt ännu mer.

Där sitter jag på bussen i godan ro och har gott om tid på mig att ta mig till jobbet. Ända tills vi passerar Lugnetgymnasiet där det väller in äckliga 16 åringar som precis börjat skolan. Dom är högljudda, ser ut som och pratar som blondinbella. Och dom är helt vidriga.

När vi sen passerar stan trängs det på ännu fler hemska varelser som ska ta sig till Borlänge. Och högljutt berättar dom om hur deras första dagar varit i skolan och vilken kille som är snyggare än den andra och framförallt vilket läppglans som passar till vilken tröja.

Jag vill kräkas på dom. Kasta bajs på dom. Skrika åt dom. Men ingengting av det jag vill gör jag till verklighet. Istället sitter jag och tiger, försöker höja volymen på min ipod och pekar fingret åt dom. Ja jag håller handen så dom inte ser alltså. Det mina vänner, det är en snapeffekt på hög nivå.

Dagens i-lands problem

På jobbet finns det två hissar vi kan använda för att ta oss upp och ner mellan våningarna.
Den ena hissen fungerar precis som den ska, medans den andra hissen är riktigt opålitlig och läskig. Den stannar mellan våningarna, dörrarna stängs inte riktigt och det är alltid en nervös hissresa när man måste åka med den.

Nu tycker dom tydligen det är dags att laga hissarna. Jag tycker det är fantastiskt bra. Problemet är bara att dom har lagat den hissen som fungerade alldeles utmärkt. Det måste ha blivit en miss i kommunikationen där. Så nu går jag upp och ner för trapporna istället. Och jag hatar att gå i trappor. Men hellre det än att fastna i en hiss och inte veta när eller hur man ska komma ut. Synd att man har så sjukt dålig kondition bara, det tar ju en evighet att gå upp för dom där trapporna. För att inte tala om hur andfådd man är i en kvart efteråt.

Sagan om skogspromenaden

Jag vet inte riktigt hur ni gör när ni behöver samla kraft och energi. Jag vet att jag i alla fall uppskattar skogspromenader allra mest i det syftet.
Och när det gäller skogspromenader så har jag en liten vända jag kan gå i skogarna på gamla militärområdet. Problemet är att mitt i skogsidyllen störs jag ständigt av stora gula skyltar som varnar om amunition som ligger slängd överallt, eller stora fula baracker som användes till något viktigt då, eller varför inte det allra värsta, dom hysteriskt fula skjutbanorna. Nej, så avslappnande är det inte direkt. Snarare irriterande.

Så idag tänkte jag minsann att jag skulle utforska skogarna i Naturreservatet. Fråga inte var gränsen går mellan militärområdet och naturreservatet. Men en stolt skylt meddelar att det minsann finns ett naturreservat där uppe. Så mot Shwerwood skogen tänkte jag och svängde in på första bästa skogsstig.

De första 500 meterna var ljuvliga. Precis sådär som man vill ha det. Sen fick jag hoppa över en liten bäck. Det såg jag bara som charmigt, inget annat. De följande 500 meterna var lika fina som den första etappen. Sen råkade jag på något sätt hamna på ett kalhygge. Eller rättare sagt, för ungefär 15 år sedan var det ett kalhygge, så all sly och all växtlighet hade vuxit sig tätt intill varandra och räckte mig till pannan ungefär. Så det var trångt, lerigt och inte alls så skönt och avslappnande. Nåja, jag tänkte att jag kan väl lika gärna fortsätta rakt fram. Någon gång måste jag ju komma fram någonstans. Och det gjorde jag. Jag svängde höger och passerade en fin liten skogsdunge, sen svängde jag vänster och passerade den där bäcken igen. Jag svängde vänster en gång till och insåg plötsligt att jag var vilse. Jag hade villat bort mig själv i den djupaste av alla skogar. Och jag hade ingen aning om åt vilket håll jag skulle gå åt. Jag var vid det här laget ganska lugn fortfarande och fortsatte med raska steg rakt fram. Någon gång måste jag ju komma fram någonstans där jag kanske känner igen mig.

När jag gick där och spatserade höll jag på att kliva i en hög med hästbajs. Aha! Det går hästar här. Då kan jag inte vara helt vilse och snart borde jag komma fram på en större väg. Så tänkte jag i alla fall tills jag insåg att dessa stigar är inte ens i närheten så breda så att en häst kan ta sig fram här. Det betyder med andra ord att något annat stort djur har passerat denna stig. Och här slås jag av fullständig panik. Jag känner mig jagad av både älgar, björnar och kanske en och annan varg. Jag inser att jag kommer dö här ute i skogen. I en ful rosa tröja.

Pulsen ökar och jag andas snabbare. Jag måste ut härifrån!
Jag försöker tänka klart men allt jag kan tänka på är att jag inte alls vill bli uppäten av ett djur. Jag ville ju bara gå en avslappnad och skön skogspromenad. Hur gick det här till?
Men av någon anledning stannar jag till. Och jag lyssnar. Plötsligt hör jag en bil. En bil! Jag springer mot ljudet. Flåsar högt och springer som om det gällde livet. Utan att lägga märke till det så ramlar jag ut på en väg. En asfalterad väg. Och jag nästan kysser asfalten under mina fötter och känner genast igen mig. Den där timmen jag har virrat runt vilse i skogen hade alltså lett mig till vägen som går till hoppbackarna. Alldeles nära mig. Jag reser mig upp innan någon ser mig sitta där på backen och flina lyckligt och går sakta hem till mig igen.

Hädanefter får jag fortsätta titta på baracker och skjutbanor när jag går på mina skogspromenader. Den lilla äventyrsmänniskan dog litegrann idag. Och det kommer ta lång tid innan jag vågar mig ut på nya vägar.