Photographic picture

En gång i tiden tuggade jag

 tuggummi. Det förvånar säkert vem som helst

Foto: Stina Kirkegaard

 

Men kom igen då!

Här sitter jag och har alldeles för mycket att säga till folk. Inloggad på msn och bara väntar på någon stackare jag kan trakassera. Men nej. Inte någon online alls. Vad fan sysslar ni med? Det är söndag eftermiddag med tråkigt väder. Kom inte och säg att ni har något roligare för er! Icke!

Bra smak

Jag har hittat ett nytt band. Galet bra. Det doftar David Eugene Edwards lång väg. Men det smakar underbart.

Isobel&November. Lyssna här.

Det är Borlängeluftens fel

Det var tur att jag inte försökte ge mig ut på internet för att hedra världen med michaelssons fylleblogg. Vilken genant litet misstag jag hade gjort då.
Jag hällde i mig öl som om min strupe långsamt törstade ihjäl igår. Sen var det ju en trevlig liten tillställning jag var på oxå såklart. Föredetta medarbetare här på mitt jobb såklart. Det känns som att Borlänge är delat i två läger. Industriarbetarna och telefonisterna. Ja, och dom som har jobbat som telefonister jobbar på Ica Maxi numera. Men en gång telefonist, alltid telefonist.

Oavsett, var man än är, vilka man än är med så slutar det alltid med någon slags allsång. Igår sjöngs halsarna hesa till Depeche Mode. Det är ju extra festligt.
Så social som jag var igår, har jag nog inte varit på länge. Men sen är luften i Borlänge lite annorlunda. Det är inte som i Falun. Här bres dalmålet på, man beter sig lite bonnigt och man pratar med allt och alla. Faluhämningarna försvinner.

En snabb visit ner på stan där det intogs en öl, tafsade ogenerat på en kollega jag träffade på, köpte kebabtallrik, svarttaxi tillbaka och somnade i en sned bäddsoffa för att sen vakna upp alldeles för tidigt.

Ja, jag skulle utan att överdriva kunna påstå att jag är trött idag. Jag är för trött för att sitta upp. Jag har för ont i kroppen för att sitta still. Och här ska jag sitta framför datorn några timmar till. Allt för att mjölka ur varenda droppe av arbetslust man har.

Men om jag ska vara helt ärlig, så finns det få tillfällen som jag är så kreativ som när bakfyllan plötsligt har slagit till. Jag har redan skrivit en hel lista på saker som jag vill göra, borde testa, ska ta tag i. Både emotionellt, konstnärligt, praktiskt och viktigt. Ja jag vet. Cynikern i mig puttas långsamt bort av optimisten. Det gör lite ont och är lite jobbigt, men det är väl så här kanske det känns att ha ett fungerande liv. Vad vet jag. Fråga mig en annan dag. När jag har andra svar än: ”öööhhhh…..smakar…bajs…i…munnen”, eller ”mmmm…..prata inte så högt”