Fortsättningen på det kalla kriget

Mamma står ute på bron och vinkar hejdå till kusiner och kusinbarn som invaderat hemmet idag. Pappa passar på att smyga in i mitt rum och viskar: ”Jag håller med dig. Varför ligger tompåsarna i källartrappen?”

Jag ler åt honom. Bra Pappa.

Men mamma har inte bara stannat vid att förflytta dom tomma påsarna. Nej, hon har gått bärsärkagång i köket. Allt, precis ALLT är omflyttat. Jag vet inte längre var flingorna står, var knivarna ligger, var saltet finns eller var någonting är överhuvudaget. Men jag blir inte lika galen idag. Jag är bara djupt besviken. Så besviken.

När mamma kommer in genom dörren säger jag till mamma: ”Jag och Lennart gör revolt! Vi protesterar. Så här får det inte gå till i en demokrati!”
Pappa nickar medtyckande som den lilla toffel han beter sig som ibland.
Jag fortsätter: ”Vi tänker inte laga ens en gnutta mat om vi inte får upprättelse!”
Mamma säger: ”Det gör ni ju inte ändå” och går ner för trappen för att plocka ur diskmaskinen.

Kvar står jag och pappa. Vi tittar på varandra med tomma blickar. Med sex enkla ord blev vi golvade. Vi inser att vi har förlorat hela kriget. Som en slagen hjälte går pappa upp till sitt rum, och jag sitter kvar i mitt med en dyster köksframtid till mötes.