Jag har fått ett skott i ryggen

Här kommer jag till jobbet för ett sista nattpass. Jag känner mig pigg och utvilad, jag har inhandlat mina favorit chips och min favorit jouice. Grinigheten som jag haft ett par dagar har försvunnit och jag har precis pratat med Emelie som åker på en veckas semester och uppdaterat mig lite. Ja, allt känns på topp helt enkelt. Men plötsligt får jag farligt ont i ryggen. Jag inser ju såklart att det är ett ryggskott jag dragit på mig. Vad det nu kommer ifrån.

Men enligt min favorithemsida www.vardguiden.se kommer det plötsligt. Framförallt i nedre partiet av ryggen. Check!
Undvik att sitta stilla säger dom. Rör gärna på dig. Hur ska jag undvika att sitta stilla när jag har 9 timmar kvar på jobbet? Var ska jag röra mig med ett headset som sitter fast i datorn? Och man ska bara söka vård om man är 55+ och aldrig haft ont i ryggen tidigare, eller om man kissar på sig. Inget av det stämmer på mig. Än. Men man vet aldrig.

Det här var ju verkligen inte vad jag behövde. Jag har visserligen lite hypokondriker i mig, men jag kan ändå känna skillnad på riktig smärta mot en påhittad smärta. Och det här är tamigtusan riktig smärta.

Det är bara trams. Trams. Trams.

Jag jobbar natt den här helgen. Som vanligt känns det som.
Hur kommer det sig att jag spenderar mer tid på mitt jobb än tillsammans med mina vänner?

Ingen idé att fördjupa sig i det egentligen. Jag kommer bara bli förvirrad, sur och deppig av det. Det skulle vem som helst bli för den delen.

Men nästa vecka börjar det ordinära livet igen. Åter på dagtidsarbetet. Och jag har väl blandade känslor inför det. Jag tycker det ska bli kul att ha tid att träffa kollegorna, det ska bli skönt att få normala rutiner igen, och jag kommer kanske ha tid att träffa någon annan än busschauffören och mamma. Men jag ser kanske inte riktigt fram emot att jag måste svara på samtal hela tiden. Nu har det gått 3 timmar sedan jag hade ett samtal sist. 3 timmar dagtid betyder nästan 300 samtal. den ekvationen stör mig. Stressar mig. Men som alla andra vuxna får jag helt enkelt stå ut med det hela och enas med mig själv och mina framtidsdrömmar.

En liten notis om det dåliga humöret och att karlhelveten borde dödas.

De senaste dagarna har jag varit på absolut sämsta tänkbara humör. Jag inbillar mig att jag inte vet varför, eller att det bara har kommit som en slump.

Men jag vet mycket väl vad som gör mig så förbannad, så grinig, och så oerhört ledsen.
Jag faller till föga för allt han säger, och låter det bara vara. Jag litar blint på orden, och när min tillit sedan motbevisas står jag fortfarande där som ett fån och tänker att det blir annorlunda. Nästa gång säger jag nej. Då säger jag ifrån. Men istället för att säga ifrån säger jag ja, och ler med mitt dumma jävla leende som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Jag vet så väl att det inte är någon idé. Att jag måste släppa taget. Men…men jag vet inte om jag kan. Jag vet inte om jag vill. Hur skulle det gå till? Alla dessa år har såklart bildats till något mer än bara ett minne. Det är en trygghet. Ja, en trygghet som inte är något att lita på. Men jag vet vad jag får, samtidigt som jag vet vad jag aldrig kommer få. Och det är nog det som gör sådär ont.
För när jag vaknar upp och sträcker mig efter det jag förtjänar och det jag behöver, så faller jag bara tillbaka på en ruta som jag inte alls vill vara på. Men hur ska jag kunna säga ifrån?

Bla bla bla bla. Trams. Strunt. Skit oxå!
Glöm allt. Lämna det. Sluta älta. Sluta gnälla.
Någon måtta får det faktiskt vara.

Så över till något helt annat. Jag hade ju blondinbella span i Övik. Men nej, jag är ledsen att meddela att någon blondinbella såg jag ej. Och tur var väl det. Jag hade varit tvungen att säga något till henne, vilket hade slutat med en bild på oss båda och jag hade hamnat på hennes blogg. Och då hade jag lika gärna kunnat gömma mig bakom skyddad identitet.