en hemmafrus bekännelser

Som en hemmafru har jag gnott, städat och skurat idag. Till och med tvättat och roat grannens hund som vi vaktar. Men även en hemmafru behöver roa sig ibland. Därför följde jag med några vänner till biografen här i stan.

Jag frågar mig själv ganska ofta varför jag inte besöker biografen med jämnare mellanrum. Och varje gång jag går på bio kommer jag på det. Jag hatar att sitta still i en skitstol i alldeles för många timmar. Min röv är nästintill förlamad efteråt. Nåväl, ser man en bra film kan man ju utstå smärtan. Men irriterande är det ändå.
Och visst var det en bra film vi såg. Den nya Batman filmer lockade med hunkar som Christian Bale och Heath Ledger. Nu var det väl inte själva hunkarna i sig som gjorde filmen direkt. Utan helhetsintrycket tilltalade mig oerhört mycket. Och jag är inte ens den som uppskattar action särskilt ofta, framförallt inte när det handlar om superhjältar. Fast, en man i trikåer och läder gör ju att det mesta blir bra.

Imorgon mina vänner kommer jag resa ifrån Falun. Javisst, jag ska göra det konstigaste och kanske det mest otippade man kan komma på. Jag ska åka till Örnsköldsvik, och där ska jag titta på Star Wars utställningen.
Frågorna är såklart många varför jag åker 45 mil för att titta på något som jag egentligen inte alls bryr mig om. Men eftersom jag inte tänker igenom varenda beslut tillräckligt noga så får jag den här gången stå mitt kast. Det ska dock erkännas att jag ändå ser fram emot det på något sätt. Det är ju dessutom alltid trevligt att dricka öl i en ny stad.

Ännu ett sånt där ögonblick

Det finns vissa ögonblick som känns sådär avgörande, viktiga och storslagna. Jag kan räkna upp några av dom ögonblicken på min ena hand. Igår var jag med om ännu ett som jag kan räkna som storslaget.

Mannen som Johnny Cash ville skulle spela på sin begravning, Kris Kristofferson var i Dalhalla igår. Utan att jag fick med mig någon som sällskap bestämde jag mig för att åka själv. Som tur var har jag en snäll pappa som skjutsade mig hela vägen till Rättvik för att få se Kris.

Även om Kris Kristofferson är en urusel musiker (som han själv ödmjukt erkänner när han hamnar i otakt och sjunger falskt), och att det känns väldigt konstigt att se en ensam gammal man med sin gitarr stå mitt på den gigantiska scenen i Dalhalla så var det ändå helt rätt. Och jag vet inte vad det är som gör att han är så fantastisk som han är, men det är något i hans framtoning, i hans texter och hans natur som gör honom så underbar.

Kan det vara så att jag under ett ögonblick igår kände mig helt harmonisk? Det känns inte helt omöjligt.

Ja nu ångrar ni er allt va? Att ni missade något så fantastiskt så nära till hands. Jag är i alla fall mycket nöjd att jag trotsade dom där ”jag-kan-ju-inte-åka-själv-känslorna”. För det var det värt.
Det var desstom min första gång i Dalhalla, och jag har svårt att tänka mig något vackrare och bättre sätt att förlora den oskulden på.