Vissa kallar det för kultur.

Ikväll är det cruising i Falun. Det betyder att killar som dessa kommer belägra staden med all sin charm. När jag passerade Falun i min lite lätt sena buss (alldeles ensam i såklart) stod bilarna på rad, jag kunde känna hur avgaserna lägger sig som ett täcke över gatorna och skinnvästar och boots syntes överallt. För att inte tala om brylcrémes luggen.

Jag är som så många vet uppvuxen med en far vars talanger är många. En av dom, är hans dolda raggarkunskaper. En gång raggare, för alltid raggare är ett uttryck som borde användas lite oftare. I pappas ställe stämmer det nog ganska bra. Nog har han sålt alla amerikanska bilar, han använder inte västar längre och bootsen har han ställt långt in i garderoben. Men nog ser jag glimten i hans öga när det vankas cruising och hans gamla raggarvänner finns i närheten. Och är det inte så att raggargenen kan föras i arv? För det är kanske inte av en slump att jag lyssnar på rockabilly, suktar efter män i 50 tals kläder och kan nog säga att ”dra nät” är den bästa dansen om uppfunnits.

Men det betyder inte att jag åker runt i en mattsvart och skitig buick, dricker hembränt ur dunken, lyssnar på eddie meduza och visar röven för hela stan. Nej, det är snarare så att jag uppskattar 50 tals kulturen, som raggarna har smutsat ner.

Och om man läser på wikipedia om raggarna så framstår dom nästan som rovdjur. Där kan man läsa att dom framförallt finns på glesbygden och i mindre orter. So here it is. In Dalarna. Glesbygd, små orter och det kryllar av raggare överallt. Ja, i alla fall en dag som denna. Resten av året håller dom sig ganska gömda och diskreta, dyker upp ibland på ställen som Mariannes och skränar en del, men för det mesta kan det gå flera veckor innan man får syn på en fullfjädrad raggare.

Så med detta är jag lite besviken att jag faktiskt jobbar inatt. För det finns något vackert med att sitta och beundra, häpnas och förfäras över dessa vilddjur som går runt på gator och torg mitt ibland oss.
Fast det är klart, jag har ju själv funderingar på att göra en karriär som raggare. Min storebror gav mig den underbara idén för en tid sedan. Alla fester behöver ju ändå en raggare för att det ska bli en höjdar fest. Och tänk er att man hamnar på en fest utanför glesbygden. Inga raggare! Så hädanefter kan man boka upp mig som fest-raggaren. Mitt namn är Steve och jag finns för erat förfogande.

                             

I’m a survivor

För några år sedan hade jag en oerhört stor fobi. Nämligen att åka buss. Eller att åka kollektiv trafik överhuvudtaget. Och jag vet inte varför jag var så rädd för att kliva på en buss, men något blockerade i alla fall lusten till att åka buss. Nu är det där inte lika stort längre. Jag har inga problem med att åka buss och jag tycker nästan det är lite trevligt ibland.

Men det finns fortfarande någonting som jag är livrädd för när jag åker buss. Det är att åka helt själv i bussen, och ingen annan sitter på. Det har hänt några gånger nu att jag har åkt helt själv till Borlänge. Det är en lång resa. Alldeles ensam. Och det som framkallar denna rädsla är Mr busschaufför själv. Tänk om han glömmer bort att han har en passagerare i bussen och sätter på vitmakt musik? Eller om han tar av sig byxorna och svalkar röven? Eller att han stannar vid en hållplats och stänger av bussen och bara vill vila lite. Då sitter jag där, helt ensam och trycker i ett hörn. För feg för att säga något och för blyg för att hosta till lite.

Så imorse händer det. Det som inte alls får hända. Jag kliver på bussen och det är den snälla busschauffören som kör. Jag tycker om honom för han kör mig alltid upp till lugnet trots att han inte alltid ska åt det hållet med bussen. Och han låter en åka gratis ibland när man glömt kort och pengar och allt det där. Jag gillar honom som sagt.
Och idag kände jag mig oerhört hurtig när jag klev på buss 254 som tar mig till regementet istället för Lugnet. Och tänkte ta mig en liten promenad genom skogen för att njuta av solsken och skogsdoft. När han har släppt av ett gäng sköterskor vid sjukhuset åker han i långsam takt mot regementet och jag märker på hans fart att han inte är helt medveten om att jag är där. Men jag harklar mig lite, så han ska förstå att det finns en stackare kvar på bussen. Plötsligt svänger han åt sidan och stänger av bussen. Tar av sig glasögonen och ser riktigt trött ut.
Skit oxå! Det hände. Det som inte får hända. Jag böjer mig åt sidan och ler med mitt allra sötaste leende (som visserligen påminner mer om Linda i en annan del av Köping än något annat) och frågar om det här är ändhållplatsen. Då tittar han på mig som om jag hade skrämt livet ur honom. ”Men lilla flicka, jag visste inte att du satt kvar”. Nej…jag förstod det tänkte jag. Han kör mig i alla fall vidare till nästa hållplats och ber om ursäkt. Han hälsar mig en underbar dag och jag hälsar honom detsamma. Jag går på pigga och starka ben mot sherwood skogen och inser att jag faktiskt överlevde bland det värsta som kan hända mig.

Nattens händelse

När klockan närmar sig 05:00 har kroppen gått ner i sparläge och hjärnans aktivitet är inte något att skryta med. Då är det lätt att bli sentimental.

Inte så att man blir ledsen eller melankolisk. Nej, men sentimental. Som små bubblor poppar det upp minnen, tankar och känslor. Och man försöker spricka hål på dom så det bara blir en sörja med såpa kvar. Men det är mysigt på något sätt. Man linder in sig i filten, lyssnar på Damien Rice och läser några rader i en bok.

Plötsligt ringer det och jag tar på mig mitt headset. I 3 minuter får jag lyssna på en gammal dam som har mycket att säga när det gäller företaget jag representerar och dess samverkan med terrorister. Javisst, 1500 har dött hitills. Och vi måste ta bort Usama från ledningen, och ta bort hennnes nummer. För hon vill inte vara med om detta. Inte hennes familj heller. Hon upprepar sitt telefonnummer utan riktnummer och fortsätter drabbla om hur farligt det är idag och hur farliga telefonerna är. Sen tackar hon för sig och lägger på luren.

Och där sitter jag, gapar lite lätt och stirrar blint ut genom det vinklade fönstret. Vem var hon? Vad ville hon? Jag vet i alla fall att hon hamnar på topp tio av de roligaste samtalen jag har haft.

En stilla tanke

Jag sitter och funderar på om det var en bra idé att gå en liten promenad runt i Borlänge innan jag började jobbet. Ja idén var nog bra. Men att jag svettas som en dräktig bäver när jag rör på mig bidrar ju att en viss lukt har trängt sig in i min tröja. Skit oxå. Dessutom sullade jag dressing på den när jag käkade mat.

Update: En raggardusch senare känns det lite bättre. För en stund i alla fall.

Och jag avskyr caps lock knappen. dET SER UT SÅ HÄR NÄR JAG HAR HJÄLPT KUNDER I MITT UNDERBARA SYSTEM FRÅN 70 TALET. oCH DET ÄR JU INTE ALLTID SÅ KUL.

Mmm..vad gott det är med vatten. Eller inte.
Men snart får jag gå in på en ny dosa snus. Javisst. Ikväll är det jag och Göteborgs Rapé som har en intim dejt med varandra. Vi får se om vi passar ihop eller om jag kommer återgå till min General. Once you go General you never go back brukar man ju säga. Men ibland måste man våga testa något nytt. So bring it on!