Jag vet att jag är slarvig men….

Jag har en vän som fick en faktura på 19 000 hem. Jag hade skitit på mig om det hade varit till mig. Men det är ingenting mot vad jag hade gjort om jag hade fått den här fakturan hem.

Betraktelser från en buss

Så imorse när jag satt på busstationen och inväntade buss 253, gick ett par förbi mig. Hon i 20 års åldern, han några år äldre. Hon hade klippt upp alldeles för många hål i sina jeans, han hade illrött färgat hår och piercing i läppen. Och så lyssnade dom på Metallica. En jävligt hård låt med Metallica. Själv satt jag i mysbyxor och lyssnade på Dolly Parton och kände mig oerhört töntig i jämförelse med dom. Eller gjorde jag det? Jag hör hur han säger: ”Ska man till tingsrätten ska man ta buss 254, det har jag lärt mig den hårda vägen”. Hon tittar på honom med ett leende och tar hans hand.

Va? Okej. Uppenbarligen var det en grej som hon gillade. Det är kanske ingenting jag hade skrytit om men för vissa kan det såklart attrahera. Jag kunde inte slita blicken ifrån dom. Det där paret fascinerade mig oerhört mycket. Så fräsiga och tuffa, men ändå så oerhört små och ynkliga.

När min buss äntligen kommer in till stationen och jag kliver på så är det en halvdöv gammal dam som ska till sjukhuset. Busschauffören förklarade att hon kommer till lasarettsrondellen och får gå den lilla biten ner till sjukhusentrén men att nästa buss tar henne direkt till entrén. (Samma buss som man åker med om man ska till tingsrätten alltså, viktig information) Hon verkade förstå läget och jag letar reda på lite rockabilly i min ipod som känns som perfekt bussmusik.

När vi väl kommer till sjukhusrondellen och busschauffören stannar för att släppa av den lilla damen blir hon helt galen och får hybris. Hon skulle ju till huvudentrén. Inte någon sablans rondell så hon får gå hur långt som helst. Busschauffören ser trött ut. Mycket trött. Han förklarar återigen vad han sa i Borlänge. Tillslut ställer sig en söt indier upp och säger att han gärna eskorterar henne fram till sjukhuset. Denna rara lilla man tar henne i handen och dom går tillsammans mot entrén. Jag blir rörd i hela hjärtat. Han luktar säkert curry och berättar roliga skämt, och hon hör säkert inte vad han säger och luktar mal. Men ändå går dom där tillsammans, mot nya äventyr nästan. Han kommer säkert försent till sitt jobb/möte eller vad det nu var som förde honom till Falun. Men han offrar gärna lite tid för att hjälpa den lilla damen. 

Ja, tacka vet jag scouter och indier. Hur hade världen sett ut annars? Man kanske ska starta ett litet projekt. Att hjälpa alla. Bli den hjälpsamma samariten. Ställa upp. Offra sig själv för andras behov.

Eller så skiter jag i det. Så länge det finns andra vardagshjältar som ställer upp så kan jag fortsätta sitta på min trygga lilla plats och lyssna på rockabilly. Så länge i alla fall.