Barn och sånt där

Jag tror att jag har hamnat i klimakteriet. Ja dels är det inte många dagar kvar förräns jag officiellt blir ett år äldre. Och mina bevis är dessa enorma svettsvallningar jag får för jämnan, och när jag inte svettas sönder alla mina kläder fryser jag som en galning.

Nåja, jag överlever nog klimakteriet oxå. Trist att det ska behöva komma så tidigt.

Vi har ju som sagt lite besök hemma hos oss dessa dagar. Så igår kidnappade jag de två små barnen och hängav mig åt lekar, fnitter och annat strunt. Jag måste säga att det till en viss mån var ganska trevligt, och tanken slog mig att jag borde skaffa ett par knoddar. Typ nu. Men dom får inte vara yngre än 4-5 år. Spädbarn gör mig rädd och kissnödig. Men mina kusiner är okej. Dom är söta, snälla och faktiskt rätt roliga.

Bildbevis

 

Några av er har redan uppmärksammat att jag faktiskt har lagt upp bilder på min bilddagbok från peace&love. Några andra kanske inte har det. Så nu informerar jag om detta.

Efter att ha låtit intrycken smälta in skulle jag kunna sammanfatta det med detta:

• Woven Hand är förmodligen det bästa jag sett någonsin. Inte så att spelningen i sig var så fantastiskt bra, men David Eugene Edwards är en man som känns oerhört storslagen och viktig. Det kanske är bland det viktigaste jag har sett i alla fall.
• Kent var definitivt den bästa spelningen på festivalen. Allt var så perfekt den stunden. Vännerna, lagom mängd alkohol, låtval och det faktum att det var just kent som stod på scenen och trots att jag har sett dom tusentals gånger så blir jag alltid lika imponerad. 
• Det faktum att vi faktiskt sov bekvämt i en lägenhet väldigt centralt gör den här festivalen till den renaste någonsin, utan att behöva åka hem varje natt.
• Och alla som var där. Vännerna och familjen. Dom gjorde det ännu bättre.