Ett kärt återbesök

Återigen har med stort nöje betraktat brandmännen springa in på min arbetsplats i samlad trupp. Och återigen blev jag besviken av att dom inte springer in med bar överkropp och inoljad hud. Hur svårt kan det vara att ta av sig den där jackan tänker jag samtidigt som jag biter mig i underläppen.

Skillnaden på det här brandlarmet och det förra larmet är att jag den här gången stod i hissen när larmet satte igång. Ja, jag höll nästan på att kissa på mig. En del av mig bad till högre makter om att hissen inte skulle stanna. En annan del av mig bad att den skulle stanna, och brandmännen var tvungna att med sina svettiga armar bända upp hissdörrarna och lyfta upp mig ur hissen, bära ut mig genom dörrarna och lägga mig på backen. Förmodligen hade jag vid det laget svimmat och jag var bara tvungen att få mun mot mun metoden. Den vältränade brandmannen vore tvungen att lägga sina läppar emot mina och om det vore mitt sista andetag så hade jag dött lyckligt.

Den där mannen som hade stått i trappan och rökt utanför hotellet måste vara stolt över sig själv. Med tanke på att det var just hans tjuvrökning som bidrog till att brandlarmet sattes igång så måste han vara stolt. Undrar om han är medveten om hur många företag som drabbades då deras växeltelefonister och kundtjänstmedarbetare var tvungen att springa nerför tusentals trappsteg och sen upp igen. Men jag gnäller inte, nej inte alls, jag fick ju komma i närkontakt med brandmännen igen.