En stillsam fundering

Ibland har jag en storslagen vision om att jag är en riktigt bra kompis. Som alltid ställer upp, som alltid finns där i torrt och vått, som gärna tar emot vänner med öppna armar, oavsett vad! Dessutom kan jag ibland ha illusioner där jag tror att jag är roande, trevlig och alltid sådär glad.

Men så slår verkligheten till och jag dissar allt och alla för att istället hänga här hemma i Järlinden, dricka bärs, äta tacos och umgås med mami och papi. Okej, pappa springer omkring och packar sin väska, han ska nämligen på någon slags teambuilding med jobbet, med tält och badtunna osv. Han ville inte ta med sig några badbyxor, “naket ska det vara” säger han med en trotsig min. Mamma ger det onda ögat och säger “Nej, badbyxor på!”. Pappa tiger och packar ner badbyxorna. Resten av kvällen har han spenderat tre trappor upp i sitt lilla rum framför datorn.

Är det något fel på mig om jag hellre sitter hemma istället för att umgås med vänner? Framförallt när jag ändå inte har spenderat särskilt mycket tid med dom på sista tiden. Eller är jag bara en smula mänsklig när jag känner mig trött och säger nej? Kan det vara så att jag har blivit förtidspensionär och att jag blir lat och lite enkel av att bo hemma? Blir jag en sämre vän när jag säger nej?