Själlösa finnar med en smula rockstatus vs. en nygammal kärlek

Jag blir egentligen inte förvånad. Kent sålde sina själar för längesedan, och dom förstärkte det en smula med Sony Ericsson samarbetet. Men informationen om att både Harri och Sami deltog i en reklam för Koff beer har obemärkt gått mig förbi. Jag gillar visserligen att Sami visar sin avsky mot trubadurer och har en enorm rockstjärne pondus när han gör det ultimata för en rockartist, men jag vet inte om jag gillar reklamen för det. Men ett litet leende får dom i alla fall för fin prestation.

För övrigt har jag spenderat ett par timmar med att lyssna in mig igen på Nick Cave. Någon har fått mig att få upp ögonen för honom och hans fina orkester igen. Och det var sannerligen på tiden. Jag vet att jag hade en period för längesedan då jag faktiskt lyssnade en låt eller två på dom, men inte så att jag förmodligen fastnade. Förrutom en låt som blev något slags tema för mig ett tag. Jag tror jag hörde den första gången på ett bland band som jag fick av min storebror.(på den tiden då man fortfarande lade ner sin själ och en hel del energi i spridningen av musik och glädjen att få någon annan att lyssna på det man själv lyssnar på….jösses vad jag saknar blandband nu) Men nu, några år äldre och lite bättre insikt i musikens djupa värld är det faktiskt sådär riktigt bra. Men jag har nog kanske alltid vetat att det varit sådär bra, jag har bara inte tagit det till mig förrän nu. Så ta en liten lyssning av den lilla sången som var ganska viktig under en period, och som idag bara låter fantastiskt bra.

nick cave & bad seeds – 15ft of pure white snow