somnar om och vaknar igen, som jag alltid gör

Att ta sig upp för att arbeta en tidig morgon är egentligen ingen plåga i sig. Men jag vet mycket väl att efter lunch någon gång kommer jag vara lidande i min oerhört plågsamma trötthet. Kunde jag somna igår kväll trots att jag var rätt trött och kände mig avslappnad? Självklart inte. Det hjälpte visserligen inte att jag satt uppe sent med mamma och pappa och samtalade om diverse olika ämnen och frågor. Vi hann avhandla miljöfrågor, slavarbete under andra världskriger, köttproduktion, hiv och lite annat sådär vardagligt och lättsmält.

När jag ligger där i sängen och ska sova är det som om något säger ifrån. Så fort jag blundar får jag en enorm huvudvärk och mina ögon verkar inte riktigt vilja vila sig i mörkret. Huvudvärken förstärks senare med de tankar som bubblar upp och fräter lite på insidan. Jag har många samtal med mig själv just under den stunden som är fullständigt meningslösa, brutala och inte särskilt stimulerande i mina sömnförsök.

Nåja, nu sitter jag i alla fall på jobbet. Jag är här, har läst alla mail, har läst infobladet, har uppdaterat mig om läget på plats med en av kollegorna. Jag skulle kunna säga att jag är väl förberedd för denna dag och dess prövningar.

Gårdagen var tänkt att återigen ägnas åt lägenheten som står där och hånar mig med sin fullständiga missär. Jag lyckas i alla fall ta mig ner till Holmgatan, hinner precis låsa upp dörren och mobilen piper till. Det är Flander, min ständiga vapendragare som lockar med lunch. Jag är inte sen att nappa på förslaget, så vi går och äter lunch och fyller våra magar med kina buffé. Det satt på sin plats med en liten kaffe efteråt och vi belägrade Café Pralin och roade oss ett antal timmar. När vi väl tar oss i kragen för att uträtta lite vettigare saker, (t.ex. min lägenhet) så möter vi Emli på gatan utanför. Emil som fyra timmar tidigare kommit tillbaka till Falun efter 4 månaders exil i en fiskeby i nordligaste Norge. Jag blev superglad av att se honom, framförallt för att jag missade hans besök i Falun under julen, men även för att det finns få människor som är så enkla och alltid lika glada som Emil. Så det var bara att gå till nästa fik för ännu mer kaffe och ännu ett par timmar tillsammans med Emil, Micke, Källman, Linus, Olsson och Flander såklart. Så när min mage var nästintill dödad av allt koffein och jag insåg att min tid i lägenheten inte alls varit särskilt långvarig begav jag mig äntligen tillbaka till mitt ursprungliga mål. Och tro det eller ej, men det finns oanad energi och kraft i denna väl tilltagna kropp. Jag hann med hur mycket som helst på bara några timmar och jag känner mig ganska lugn inför den kommande flytten som är tänkt att ske i helgen. Jag har dock bara ett problem…jag har en bil, men ingen chaufför. Och all tänkbar bärhjälp är oxå tacksam och välkommen. Är det någon stackare som inte har något vettigare för sig i helgen så hör gärna av er. Då vore jag evigt tacksam!

Nu börjar samtalen bli allt fler och kön växer samtidigt som mina kollegor släntrar in med glada leenden och kaffekopparna i högsta hugg. Jag ska nog själv ta mig en kopp och fortsätta med mitt spännande yrke (Visste ni att ordet ironi kommer ifrån grekiskans eironeia som betyder ”en som säger mindre än vad han menar”)